Hem » Klippt och skuret

Tom Hedlund väljer citat ur essäsamlingen Mina utflykter (1950)

En regnskur seglade undan, medan bilen körde upp till slottet; det började just lätta i luften, men solen var inte färdig att komma fram. Och det var kanske detta milda, ännu skugglösa ljus som behövdes för att fånga den väldiga byggnadens färger. På de vattrade stenytorna levde dagrarna som på ett fågelbröst, spelande i en skala från molngrått till dungrått med skiftningar i blekaste grönt, där regnet lockat alla dvärgmossor i murarnas porer att lysa upp. Det var ett överraskande intryck: hela borgmassivet verkade mitt i sin tyngd och bisterhet paradoxalt lätt, nästan graciöst, som målat på siden.

Om Cawdor Castle i Skottland. Ur kapitlet ”Cawdor Castle”, s. 93.

Hur skipas historiens dom? Vad innebär dess rättvisa? Macbeth kunde kanske ha skäl att med de ord, som Shakespeare lägger i hans mun, kalla den a tale, told by an idiot, signifying nothing. Det blev hans fiender, som togo hand om maktens spira och krönikans skrivdon, och för sin eftervärld blev han därför usurpatorn, en son av djävulen och kung Duncans samvetslöse mördare. Med motsatt utgång av det avgörande slaget vid Lumphanan hade historien antagligen haft att berätta om hans kraftfulla ingripande i landets förnedringstid under Duncan och om hans långa, lyckosamma regering. Och därmed hade mänskligheten gått miste om ett av de största sorgespel som skrivits.

Ur ”Den verklige Macbeth”, s. 106.

Romaner och noveller, där berättelsen i ett skenbarligen – och ibland mer än skenbarligen – planlöst lopp får följa medvetandeströmmen, kan man varje år hämta upp ur bokfloden med mudderskopor.

Ur ”Arnér och Almqvist”, s. 241

Originalitet är en egenskap, inte ett uttryckssätt – det är en enkel sanning, anspråkslös och obemärkt. Den som har den egenskapen kan både lära och låna av andra; vad han gör, blir ändå alltid hans eget. Den som saknar den, kan arbeta sig sjuk på ett särartat framträdande; vad han säger är ändå inte hans.

Ur ”Franz Kafka III. Dickens hos Kafka”, s. 261

Leif Zern skriver den 8 april 2014 i DN i samband med Dramatenchefer

Dramatens historia är med andra ord dess chefers. Nej, det är inte sant. Den svenska nationalscenen har under sina lyckligaste perioder varit skådespelarnas republik. Så var det under Karl Ragnar Gierows långa mandat, 1951-1963. En upplyst monark med lysande följe kungliga aktörer att snarare leda än styra över.

 

 

Gierow hade oturen att bli bedömd i sextiotalets backspegel. Ändå var det under hans epok som Dramaten skrev teaterhistoria med uruppförandet av Eugene O´Neills ”Lång dags färd mot natt” 1956.

Åsa och Mats Ottosson väljer i sin bok ”Lugn av naturen”
– Votum och Gullers förlag (2013)

Genom en silduk av klorofyll sipprade timmarna stilla

Ur  dikten ”Stiltje” i Innan klockan slagit noll – Norstedts (1978)