Kritiker väljer på 2000-talet
Kritiker väljer ur Karl Ragnar Gierows verk
Erik Bergqvist – Ytterligare nedslag i KRGs diktning i samband med 120-årsdagen 2 april 2024
1
I en dikt i Karl Ragnar Gierows debutbok Solen lyser (1925) sitter en ung man i en tågkupé och ser landskapet flyta förbi. Han plockar fram biljetten när han ser någon stiga in – men det är inte konduktören. Det är Predikaren.
Den unge mannen stoppar ner biljetten igen och vänder demonstrativt blicken ut genom fönstret, mot ”gårdarna och pilarna på slätten” (om inte förr anar vi nu att vi är i Skåne). Men så lätt slipper man inte undan Predikaren:
Min son, låt varna dig! Det finns ej ände
på skrivandet och plugget nuförtiden.
Det myckna läsandet blir till elände,
gör kroppen trött och sprider gifter i den.
Njut av din ungdom, när den ännu varar.
Den slösar ovist, som är ung och sparar.
En hednisk Predikare? ”Så jaga lyckan, yr och het om kinden!”
Så kommer ändå sensmoralen i bekant biblisk tonart:
Tids nog förstår du, att du jagat vinden.
Och dikten avslutas – inte utan att man anar att poeten roats en smula av det låt vara närmast självskrivna rimmet:
Här teg han och försvann i samma stund.
Och konduktören kom och sade: ”Lund.”
Ordningen återställd, studenten återbördad, om än kanske något vinglig av det inte helt lättolkade mementot. Men vi tänker oss gärna att han just ikväll lägger böckerna åt sidan och istället går och tar ett glas med vännerna och spanar efter flickor. Tentamen rimmar trots allt på lekamen.
Debutsamlingen inleds med en sonett. Första kvadrinen:
Mitt glada hjärta är en barometer.
En amorin står nedanför på tå
med pilen i sin hand och pekar på
ett ständigt vackert väders millimeter.
Läsaren undrar genast över denna barometer. Mycket riktigt, det framgår strax att den visar på sol och vackert väder även när det stormar och haglar.
Dikten om Predikaren på tåget behandlar frågan huruvida livet bör betraktas som plikt eller gåva, kall eller nöje, möda eller njutning.
Dikten om hjärtats barometer handlar om det falska kontra det sanna, sken kontra verklighet.
I hela sitt lyriska författarskap kommer Gierow gång på gång, med skiftande tonfall och inramning, återvända till dessa motiv.
2
Frågan om sken och verklighet – en av diktkonstens äldsta och mest grundläggande – faller, grovt betraktat, ut i två kategorier. Den första har med moral att göra. Om jag vet vad som är sant, vidgår jag då det? Inrättar jag mitt liv efter denna insikt? Eller föredrar jag självbedrägeriet, ”att låta sig narras att gå bland de narrar / som tro på allt vackert, man inte får tro?” (från Solen lyser). Finns rentav tillfällen då det är moraliskt klanderfritt och till och med rätt att bortse från faktiska förhållanden?
Den andra är metafysisk. Vari består verkligheten? Lever jag i verkligheten eller är det bara kulisser, falska kombinationer? Äger inte även skenet sin verklighet? Är det jag själv eller världen utanför mitt subjekt jag bör sätta mest lit till?
Till dessa olösbara problem sällar sig den på sätt och vis mest akuta frågan – om diktens legitimitet: den ställer sig Gierow många gånger och ofta (men inte alltid) för att konstatera att den är i högsta grad diskutabel. Klyvnaden blir så mycket mer uppenbar som det är i poesins form detta uttrycks.
Flera dikter i Solen lyser, för att dröja där ännu en stund, handlar om hur något rämnar: hur skenet fladdrar till och dör för att uppenbara en sannare – dystrare, krassare – dimension. Eller, om man så vill, konfirmera ett slags ödesmönster. Orfeus vänder sig om, flickorna sviker. En 21-årig debutant som i vers berättar om flickor som inte är svekfulla hade förvisso varit närmast suspekt. Likväl studsar även en nutida och förmodat härdad läsare inför en dikt som ”Hjärtat”, som beskriver en mardröm där Djävulen och kvinnan är allierade. Först spetsar den Onde diktjagets hjärta på ett grillspett, sedan tar kvinnan över och går lös på det med en nagelsax!
Naturligtvis vill diktjaget ändå återvända till kvinnan när han vaknar. Och naturligtvis är han irriterad över denna önskan.
Med Ödletid (1937) och Vid askens rötter (1940), Gierows tredje respektive fjärde diktsamling, båda färgade av beredskapsandan, lyfts frågorna upp från vad man kunde kalla den lilla världen till en större scen: människans i allmänhet och tidens i synnerhet – eller tvärtom. Där debuten delvis bestått av (påfallande skickligt) versifierad bildningsredovisning och närmast flyktigt berörda ämnen, som om poeten antingen hållit igen eller skyndat vidare till något annat, blir nu tankarna längre och mer sammansatta, också mer av symbol och allegori. – Här finns visserligen även rakare, enklare dikter och, särskilt i Vid askens rötter, en korthuggen, nästan isländskt karg meter. (Gierow var som bekant inte ensam om att utnyttja en mer eller mindre fornnordiskt infärgad diktion och rekvisita inför den hotande och strax begynnande apokalypsen.)
De svekfulla flickorna är mer undanskymda, hur stor plats de än tog i den försmådde ynglingens inre värld är de nu som individer liksom för små. I gengäld har erotiken fått – i linje med tongångarna i övrigt – en nära nog marterad klangbotten:
Orgeln stormar. Här brusar en rad
pelarkronor kring läktarstup.
Syner ser jag vid andaktsmötet,
lemmarna, skötet, kvinnoskötet
böljande än som ett näckrosblad
över oroligt djup.
Över huvud taget har Gierow från första början en dragning till och fascination inför synen, hallucinationen, varslet (och som i dikten med nagelsaxen: mardrömmen). Det är, kan man påminna, något annat än under denna period även i Sverige fläckvis förekommande surrealismens övertro på det undermedvetnas flöde.
Sviten ”1914 in memoriam” (Ödletid), om första världskriget, är drömsk men samtidigt påfallande saklig. Gierow framträder egentligen aldrig som fritt fantiserande poet. Hans förhållande till ordens dubbla kapacitet att antingen klargöra eller förvilla är alldeles för laddat för det. Hans dikt söker, tror jag man kan säga, en balans mellan verklighet och sken, en sorts trohet både gentemot yttre realiteter och den särskilda sanning som är den poetiska ingivelsen.
Just som jag formulerar detta och bläddrar förstrött i en av diktsamlingarna faller en sida upp med denna strof –
Som om i detta liv fanns jämviktslägen
för fiendskap och vänskap, falskt och sant!
Jag har min fiende hos mig på vägen
tätt sammanslingrad med min bundsförvant
– men dessa ord kanske kan sägas både gensäga och konfirmera min teori. I vilket fall – jag spekulerar vidare – finns i denna balanssträvan föga utrymme för lättsinne. Lust kanske, och i de tidiga böckerna ett slags spexande (granne med den bittra grimasen) men inte i själva hantverket. Det hefaistiska hantverket. Jag återkommer dit.
3
Leva eller lyda, dans eller dygd. I Ödletid finns en svit där olika mänskliga följeslagare såsom Mödan, Lustan och Sorgen lite som i en medeltida parabel ges talets gåva. Även Glädjen får en roll (redan här anar man att Gierow är en dramatiker in spe: många dikter är en sorts iscensättningar, med entréer och sortier, dialoger och inpass): ”Gårdfarihandel är mitt värv. / Hör du till mina kunder?” Den nasande Glädjen är besviken, han brukade kunna komma förbi ofta förr i tiden, han var välkommen då, elden brann i spisen. Inte så längre, ty den forne kunden är fullkomligt barrikaderad bakom sitt eget tänkande, har vänt själva dagen ryggen. ”Driv ur ditt hus dem som stå mig emot / sanning, prövning och minne!”, pläderar Glädjen, troligen fåfängt, ”Vakna en dag med tanklös sång, / kanske min stund är inne, / kanske ännu en gång.”
Detta är som synes en variant av dikten om Predikaren som oväntat kliver in i tågkupén. Här är budskapet mer detaljerat: vill du släppa in glädjen må du bejaka bedrägeriet, lättsinnet och glömskan.
Människan är till synes evinnerligen låst i en oavgjord strid mellan verklighet och sken, plikt och lust. Poesins janusansikte befinner sig mitt emellan som en tvivlande diplomat.
4
Det hefaistiska hantverket, som sagt. (Hefaistos var som vi minns eldens och smideskonstens gud, till det yttre oskön, därtill halt – dock gift med självaste Afrodite.) Ingen litteraturhistorisk kommentator underlåter att påtala Gierows formella virtuositet, även om vissa kritiker samtidigt påpekat att den stundom resulterar i en väl skanderande och symmetrisk vers.
Mer än versfötter och stavelseantal är det i mina ögon slutrimmen – självpålagda, av traditionen länge påbjudna och sedermera nära nog tabu – som kan ge Gierows poesi en lite hårdlackad fason. (Läsa dikterna högt rekommenderas: då blir mönstret mer elastiskt än i den tysta läsningen, som åtminstone för min del lätt får slagsida åt det analytiska.)
Frågan är tudelad. Å ena sidan leder, som Paul Valéry och andra konstaterat, strävan efter rim diktaren i riktningar han eller hon annars inte skulle upptäcka (rim kan här förstås som versifikation i allmänhet). Å den andra innebär det ofrånkomligen en styrning med starka begränsningar, inte minst på svenska. Inte minst beaktande denna omständighet är Gierow en driven rimmare, både följsam och fyndig.
Metrisk stadga, det är allmänt känt (och jag nämnde det i min essä för tjugo år sedan), kan för poeten, och förstås för läsaren, motverka en söndrad inre och yttre värld, åtminstone momentant. Men är det inte en illusorisk ordning? Kanske, men en som i så fall tjänar det goda, som kan bibringa vila, tröst, klarhet, sans.
Jean Cocteau kallade myten en lögn som talar sanning.
5
Liksom Tom Hedlund (i sitt bidrag till hemsidans ”Kritiker på 2000-talet”) söker jag mig helst till Gierows senare poesi, de tre sista diktsamlingarna: Innan klockan slagit noll (1978), Kvar på bryggan, som innehåller både äldre och nya dikter (1981) och I daggkåpans mantelfåll (1983). Här spelar poeten visserligen, för det mesta, samma instrument som tidigare, men tonen är ännu fylligare. Växlingarna mellan vad man kunde kalla legato, portato och stackato – mellan flödet och ögonblicken – är suveränt hanterade.
Innan klockan slagit noll – i mina ögon Gierows bästa diktsamling – inleds med ett tjugotal sidor naturlyrik som hör till det vackraste han skrev. Här hålls, med ett närmast lekfullt bildspråk, tillvarons obevekliga villkor och missräkningar på avstånd:
Flott sveper kring skuldrorna plöjningen
sin schal med palmetter av starar.
Strömolnen kapar förtöjningen,
seglar med lösa skot.
Solsken och blåst över höjningen
så länge en majdag varar
tågar och byter fot.
Strömoln, ett underbart ord, inte den enda lyckade neologismen i Gierows diktning. Läsaren känner förstås att allt detta på samma gång dåsiga och iakttagelseskarpa tillstånd är en när som helst tilländalupen respit: det elegiska smyger sig strax på och tar över, och uppmärksamheten vänds obönhörligt mot ”slocknandet som förestår”. Samtidigt är döendet en del av själva årstidernas kretsgång och därmed i viss mån mildrat: ur förmultningen stiger omsider nytt liv.
6
I daggkåpans mantelfåll, Gierows sista, postumt utgivna diktsamling, är i stora stycken genomburen av dödsväntan, koncentrerad vid livets yttersta formationer och fenomen, vid all strävans intighet och – givetvis – den aldrig vikande känslan av att ”Bländverk spelade /med tingen / och förfelade /det som är.”
Frånsett en tiosidig sektion, ”För tillfället” (beställningsvers i den högre divisionen), kan man nästan tala om en enda lång dikt, om än med infogade pauser (där man blundar en stund).
Ett något oväntat ord flimrar till och återvänder i tanken under min läsning: elegans. Det kan tyckas skava mot den grundliga illusionslösheten, det misantropiska elementet (som man har svårt att inte tycka om, hur bakvänt det än låter), upptagenheten vid förgängelsen, och så vidare. Ordet ger associationer till något bekymmersfritt, lite dandyartat, ansvarslöst. Och det stämmer ju inte på Gierow.
Ändå tycker jag att det ställvis är fråga om elegans, eller kanske bättre uttryckt: stil som motvärn. Det är något med den verstekniska brion, den stundom ironiska vibrationen genom raderna och den lite syrliga humorn som får mig att tycka så. (Jag inser nu att detsamma kan sägas om de lysande essäerna i Europa och tjuren, 1972).
Kanske är jag inne på samma sak som Tom Hedlund, när han skriver att Gierow i sin sena poesi ”avvinner […] tonfall som triumferar över det oundvikliga de gestaltar”. Det är i alla fall en eftersträvansvärd inställning att se saken så. Jag tror att Gierow hade givit oss rätt på den punkten.
7
Jag vill avrunda med att återvända till den unge Gierow och samlingen Vid askens rötter (före de glansfulla åren på Radiotjänst, SvD, Dramaten, i Svenska Akademien), och in extenso citera en dikt – en favorit – där villkor och förhoppning på ett mångtydigt vis samsas om spelplanen, där själen samtidigt är dygnet och naturen, där dagbräckningen också är en rörelse i diktjaget, ett avsked och en början. ”Ottesång” heter den. Läs högt och läs långsamt:
In i min vilas mörka hus
gryningen går som en viskning av ljus,
medan de strykande drömmarnas brus
avtar och skuggorna fälla.
Hjärtat som sjönk står åter i öst.
Svällande flammor ett klot i mitt bröst.
Tankens speglande fågelröst
slår över livets källa.
Gärningen uppstår och går mot sin grav,
lutande tungt på sin blindmanstav.
Vad jag fullgör skall bindas av
nattens fasta försegling.
Ingen förintelses mörker kan nå
detta som alltid skall återstå
ljust och fullkomligt i gryningens blå,
eviga förespegling.
Erik Bergqvist
Poet och kritiker i Svenska Dagbladet
Från resignation till försoning
Några tankar om återkommande motiv i Karl Ragnar Gierows diktning
Lagerkvists gemenskap med den kosmiska lungan är inmängd med bävan och pannrynkning; hos Ekelöf ett lugn bortom ont och gott. Karl Ragnar Gierows poesi befinner sig däremellan, men närmare Lagerkvist. Den förtvivlans ton som föralldel också kan erfaras hos Gierow motvägs emellertid av dikternas behärskade form, vilket gör dem mer elegiska än förtvivlade. Redan i debuten, ”Solen lyser” (1925), gav den unge poeten skickliga prov på versmått som sonett, ghazel, hexameter och villanelle. Inte bara metrisk hållfasthet och slutrim bidrar till denna mot innehållet kämpande energi, utan också den höga frekvensen av allitteration och assonanser. Världen är söndrig men dikten kan, åtminstone tillfälligt (och rätt länge), sitta ihop.
Det är en truism, som jag ändå tänker upprepa, att konst i stort ofta vinner på – och föds ur – spänningen mellan oordnat och ordnat, mellan sönderfall och konstruktion, mörker och ljus, vila och rörelse. Gierows dikter nuddar ofta vid eller behandlar explicit dessa polariteter, inte inomestetiskt (eller åtminstone sällan så) men på ett allmänmänskligt plan. Härvid blir grundfärgen ibland nästan shopenhauersk:
Ständigt samma enda
meningslösa strävan
att få brinna, svalna
och ge livet mål
med en köttets bävan,
som blott mäktar tända
nya liv att brinna,
flamma högt och falna
till förbrända kol.
(Ur ”Den gyllene ungdomen” 1928)
Det händer också att Gierow låter denna insikt drabba skaldandet i sig – ”skapa är att tillintetgöra”, heter det på ett ställe. I flera dikter varieras den tunga vetskapen om språkets (konstens) och livets dialektiska natur:
Vart ord är syre och kan bara elda
på nytt den stora brasan i vårt blod,
vi lyckliga, vi aldrig tillfredsställda,
som längta med ett evigt tålamod.
(”Kalla det styrka” ur ”Vid askens rötter”, 1940)
Men om skapandet förgör, om orden bara späder på ett outsläckligt begär, låter poeten också förstå att dikten trots allt kan utgöra en kontinuitet – bräcklig men möjlig: ”När du ännu lever kvar i sången / om den kärlek, som besegrat döden, / följer Eurydike dig i spåren.” Den dikten heter ”Orfeus”, förstås. I poesin upprättas en i viss mån autonom värld som står emot förgängelsen, begäret, futtigheten. Och spänningen i varje dikt som använder Orfeusmyten måste med nödvändighet bestå i att vi alla vet hur det kommer att sluta: han som förmår sjunga så att hela naturen lystrar, ja, som får stenarna att gråta, bryter kontraktet och vänder sig om mot den kvinna han är på väg att sjunga upp ur dödsriket, varvid hon retirerar till skuggorna för alltid.
Gierow kan i dikten inte heller låta bli att rikta en maning – till sig själv som vardande poet, till andra poeter, till alla läsare – att ”vänd dig ej tillbaka! / För en enda tvivlets blick tillbaka / blir en skugga hon, som du besjunger.”
I särskilt Gierows tidiga lyrik finns en stark underström – som inte så sällan blir huvudflöde – av erotisk utestängdhet, av sårad förståelse som vill verka cynism, för hur satanisk och motsägelsefull kärleken är. I samlingen ”Den gyllene ungdomen” är till exempel en hel avdelning, ”Den stora makten”, ägnad sönderslitna hjärtan, oåtkomliga ”nymfer med lossade bälten” och ”ögon blanka av löften” – löften som förstås ändar med svek. Kärleken fungerar, lär oss Orfeusmyten, i sången och drömmen, men aldrig i det reella mötet. När mannen otåligt måste kolla om hon följer – eller när han helt enkelt känner att någon följer honom – förlorar han henne. Innan han haft henne.
Det besjungna och besjungandet, för att då ge motivet en något postmodernistisk formulering, är alltid omaka. Eller med en vetenskaplig jargong, ungefär lika gammal som Gierow: när vi iakttar ett fenomen förändrar vi det. Instrumentet som skall bestämma partikeln rubbar densamma.
Men om dikten således rör sig i en skör särställning, liksom går på skare, och skrivandet är ”att blåsa en skimrande bubbla / av vardagens såpa”, gives då inget utöver den beska insikten om att bubblan måste spricka? Hur hanterar vi att Orfeus enligt alla sanningar (det vill säga återkommande händelser) måste vända sig om, för att livets cykel skall kunna ha sin gång?
Något annat gives, självfallet, eftersom dialektiken omfattar även insikten. När jag läser igenom en handfull av Gierows diktböcker, sträckande sig över praktiskt taget 60 år, märker jag snart att min blick söker rader där uppgivenheten får ett leende i mungipan, där resignationen övergår i försoning. Det är som om Gierow – medvetet men säkert också ibland omedvetet – med sin elegiskt, ibland faktiskt dystert, stämda lyra utmanade läsaren att ändå finna och tillvarata de ljusgläntor och ögonblick av kraft som ju genomgående skjuts in mellan suckarna:
Men här hade likväl himlen välvt
en rymd med evighetsbloss.
Här avbröt ögonblicket självt
höll inne och log mot oss.
En lycklig tidlöshet bryter upp mörkret, originellt och träffande liknat vid hur ögonblicket håller inne med sig självt – ett ögonblick som, måste man tänka sig, är ett slags oändligt kort före. Vi har alla erfarit detta, i olika, omätbara, styrkegrader – under en försommarhimmel, i höstdagens glas och färger. Men det finns också ett annat försoningens attribut än tidlösheten, som kan verka paradoxalt men som egentligen är alldeles följdriktigt, nämligen tiden själv, tidens gång:
Döden träder blod och blomst
som en livvakt tätt i spåren,
men hans värv är återkomst,
han är stadd hos våren.
Dikten ”Dagen tar av”, som de här raderna är hämtade från, i en av Gierows sista samlingar, ”Innan klockan slagit noll” (1978), kan sägas utgöra en vemodig allegori över Döden-i-Livet, en variant på den bellmanska masken i blomman eller Predikarens vanitasmotiv. Men finns här inte samtidigt en kärv beslutsamhet att acceptera detta grymma förhållande? Grymma – eller vackra! Notera att döden liknas vid en livvakt; det är döden som vaktar livet. Det innebär väl då att livet också vaktar döden; motivet låter sig sålunda inverteras: Livet-i-Döden. Våren och hösten är syskon, sönderfallet återkomstens garant.
”Sista ordet” hos Gierow går ofta i moll, det är sant, men en dikts ärende är aldrig eller sällan synonym med de ord som hamnar längst ned på sidan. Det finns ofta en glidning i tonfallet hos Gierow, en tvetydighet eller beredskap att låta motsatserna samsas och antyda en större kunskap, som gör den entydigt mörka läsarten svår att försvara. I en dikt talas exempelvis om den ”alstringsgoda förruttnelseprocessen” (och med ekon, förstås, av såväl Stagnelius som Baudelaire). Inte mörkt, inte ljust – bara närhet.
*
De religiösa konnotationerna är ofta närvarande hos lyrikern Gierow, även i de dikter som dryftar ensamhet och vankelmod. Att skriva om en frånvarande, likgiltig eller orättvis gud innebär på sätt och vis också ett slags religiös hållning – Lagerkvist var ju till exempel en ”troende ateist.” I den hallucinatoriska och undersköna dikt som avslutar samlingen ”Vid askens rötter” står Skaparen ”vid stupets rand”, med makt att låta människan falla – vilket också sker med diktjaget. De sista fyra raderna lyder:
Jag slungades mot något oförstått,
som endast fallets botten uppenbarar.
Och gränslös var den rikedom jag fått
den svindlande minut som flykten varar.
Här ställs den djupaste kunskapen om livets gåta mot själva rikedomen i livet – det är fallandet som är livet. Åter ser vi tiden sammanpressad, här till en ”svindlande minut” (och ungefär en minut tar dikten att läsa högt, i anständigt tempo). Guds tid är inte samma som vår. Men framförallt: dikten bejakar livet, även om dess öde råkar vara beseglat av en nyckfull och allsmäktig guds grymma lekar. Att man kan läsa de två sista raderna om den gränslösa rikedomen ironiskt – ungefär: vi föds över graven, livet är egentligen bara ett banalt svisch i helvetesklyftan, även om vi bedrar oss och tycker att det är stort – tror jag egentligen inte ändrar den livskraftiga grundhållningen.
Den fallande rörelse som Gierow tecknar ”I flykten” (ty så heter dikten) är obönhörlig, den säger på sätt och vis något oerhört banalt om oss alla: vi skall dö. Ändå hyser den tillit.
Så händer det bland de gierowska bladen att en hel dikt som tycks ha färdats genom svarta skogar och kärlekssmärta kliver fram, buren av ett vidare och visare seende. Sucken, en av poeten Gierows vanligaste gester (med, som vi redan berört, en välrepeterad skådespelares behärskning av suckens kontur) har blivit en lugn utandning:
Löven har tystnat, stilla
vakar en stjärnljus dal.
Natten läser postilla
i skapelsens andaktssal.
Låt fjärrverket spela
sitt ensliga rekviem.
Hela
rymden lyser mig hem.
Den religiösa nyansen konstitueras här inte av någon Skapare, men däremot av orden ”skapelsen”, ”postilla” och ”rekviem”. Samtidigt har bilden med natten som ”läser postilla” en lite naivistisk fason, vilket förtar – i positiv mening – något av stundens allvarsamhet. ”Skapelsens andaktssal” frammanar en oändlig rumslighet som på något vis krymper natten, personifierar den, lite grann som när den engelske romantikern John Keats i ”Ode to Autumn” låter hösten obekymrat sitta och vila i en kornbod medan det ivriga nedmonterandet av sommaren pågår för fullt utanför. Det är hur som helst en mycket fridsam scen med natten som kan läsa hur länge han vill eftersom han aldrig behöver sova.
Det ord som något avviker, och som ger dikten en modernistisk skjuts, är ”fjärrverket”. Det tycks som vore detta fjärrverk och dess ”ensliga rekviem” av mindre betydelse, ungefär ”Låt det spela på, bara…”. Fjärrverket befinner sig så att säga utanför eller långt ifrån upplevelsens hjärta. Kanske är det diktjagets föregående liv, kanske hans ”vardagliga” liv, det mindre viktiga. Kanske är fjärrverket en metafor för ett annat omfångsrikt men abstrakt begrepp – samhället.
Dikten har i alla fall två ”orter”: en rofylld, nattlig dal, där skapelsen på en gång tycks vaka över och utöva sig själv, och så en avlägsen, som framför sin egen dödsmässa, tillverkar död.
”Hela / rymden lyser mig hem.” Här, i diktens nu, i avskildheten som också är verklighetens mitt (läsarens mitt), i naturen och folktomheten formuleras tilliten. Den resa ”hem” som i dikten ”I flykten” var vertikal och hastig, är här långsam och horisontell, ett slags vandring. Visserligen finns höjddimensionen med i närvaron av stjärnorna (de gamla sjöfararnas navigationspunkter och kartan för de grekiska myterna), men genom att ”Hela / rymden” sägs lysa diktjaget hem skapas närmast en sfärisk upplevelse, ett slags livmoder. Den lagerkvistska vandraren som är ”utan spår” blir hos Gierow en lika ensam figur, men han vet åtminstone att han är på väg hem. Han kan vila i världen: världen ser honom och lyser på honom.
En typisk ålderdomsdikt, invänder någon, att dricka som milt rogivande efter ett arbetsamt liv. Inte enbart så. Med sin enkla yta, sin sansade stämma och sitt opretentiösa ärende kan den, tror jag, nå oss i alla slags livsfaser. En förtvivlad tonåring, till exempel, skulle säkert kunna ta den till sig.
Tom Hedlund
Poet och kritiker i Svenska Dagbladet
Glöm mig – och glöm mig inte
Litteraturhistoriskt hör poeten Karl Ragnar Gierow hemma i närheten av Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt. Den verstekniska briljansen med sina ekon ur en djup tradition möter i Gierows poesi ofta det samtida, med branta stilbrytningar som följd, precis som hos Gullberg och Edfelt. En lundensisk spextradition brukar framhållas som en del av myllan för den mycket speciella poetiska flora som särskilt utvecklades hos Gierow och Gullberg.
Som poet brukar Gierow främst bli ihågkommen för sin tidsdikt från 1930-talet, en tidsdikt där de stora och ödesmättade perspektiven fångas upp i det individuella: ”Håll gränsen, gott folk, till sista man! / Ohyggligheten rycker an. // På kartan löper den gränsen ej. / Den löper rakt igenom mig.”
Det är elegant formulerat. Men det finns något kusligt i elegansen: den fräts sönder av slutradens nakna konstlöshet mitt i det konstfulla. Inte så, att versen skevar och metriken haltar. Tvärtom är konstfullheten alldeles osökt också i sista raden, där det slags avstånd, som det lite gäcksamt distanserade tonfallet (”gott folk”) markerar, slutgiltigt bryter samman.
När Gierow långt bortom dessa tidsdikter – den citerade dikten ingick ursprungligen i ”Vid askens rötter” (1940) – går in i sin sista poetiska fas, är hans utgångspunkt ofta det snävt individuella, ställt i relief mot åldrande och död. Stilblandningarna finns kvar: den stora tonen och den suveräna verstekniken bryter, med ibland spexartad, men oftare frostig skärpa, mot vardagliga tonfall och illusionslös saklighet. Som i den citerade tidsdikten står individen naken, men i de senare dikterna snarare i ett existentiellt än i ett politiskt och moraliskt korsdrag.
Inför uppgiften att välja något ur Gierows produktion, söker jag mig helst till dessa sena samlingar. Formuleringens precision sviktar aldrig; ur det vacklande, ur sorg, åldrande och död avvinner Gierow här tonfall som triumferar över det oundvikliga de gestaltar. Samtidigt spränger den isande insikten elegins gränser, och versens stränga organisation blir det tunna gallret mot tomheten.
”Innan klockan slagit noll” (1978) är en av dessa sena samlingar, där individen i all sin nakenhet nalkas evigheten. I ”Ålderns visdom” formuleras det ohjälpliga med ett nästan musikaliskt välljud:
Kanske såg jag hur starkt och rent
livet är, men jag såg för sent,
när jag visste att allt som hänt
händer mig aldrig mera.
Det obönhörliga förblir obönhörligt – men låter sig ändå uttryckas. Den som här befinner sig i ett läge, där ingen försoning är att vänta, är ändå inte övermannad. Orden kan på sikt inte frälsa, men de kan ännu brukas till att formulera det ordlöst ohjälpliga.
”Minnesvård” i samma diktsamling är ett avancerat spel mellan ett utsökt formspråk med verkligt sublimt välljud, en djupt traditionell symbolik, ett delvis chockerande vardagligt språkbruk och en skoningslös självanalys av det jag, som här för ordet:
Förgätmigej, vad står du där och menar?
Det är ju här jag skall bli allting kvitt.
En hage mellan kyrkogårdens stenar
förenar
ett namn med mitt.
Den dan det sker är sista lysningsdagen,
en altargång de stegen jag har kvar.
Sen bums i säng, till ro i sarkofagen
vid slagen
av vad som var:
ett självförsvar som ingenting förlät mig,
en tröst som brast för det jag själv sa nej,
Chopins begravningsschlager som begrät mig
– förgät mig,
förgätmigej.
Den som känner personen bakom dikten kan säkert läsa den biografiskt; för mig är det ett sätt att krympa dikten. Jag föredrar att se den som en bild av ett mycket utbytbart jag, som sent i livet, när livspartnern redan är borta, reflekterar över sig själv, sitt liv och sin död. På så sätt växer dikten från biografisk utsaga, vilket den också mycket väl kan vara, till allmängiltig dikt, som läsaren kan möta oavsett egna upplevelser och erfarenheter. Alltid finns det någonstans läsaren kan komma in i dikten och göra den till sin: via blomstersymboliken eller kyrkogårdsbilden, självinsikten eller längtan till glömskan.
Den goda dikten håller upp en spegel för läsaren, visserligen en kanske bucklig spegel med egensinnigt skuren ram; om man vill uttrycka saken på annat sätt, kan man säga att den goda dikten erbjuder läsaren en gestalt att stiga in i, utan att det egna jaget plånas ut. Den dåliga dikten meddelar hur författaren mår och nöjer sig med det. Få blommor har haft samma dragningskraft på poeter som förgätmigejen. Viktor Rydberg låter i ”Prometheus och Ahasverus” den illusionslöse Ahasverus gå till attack mot den lilla växten, som ”lär vara skalden kär”; den är ingalunda bättre än andra, utan ägnar sig lika ihärdigt som vilken annan växt som helst åt att försöka överleva genom att ta sig fram på sina grannars bekostnad. Därmed försöker Ahasverus sopa undan en hel romantisk världsbild, och hela den föreställningsvärld romantiska poeter har knutit till blomman. Karakteristiskt nog gör Gierow något liknande – men ändå något helt annat. ”Förgätmigej, vad står du där och menar?” är ett nästan vanvördigt sätt att tilltala en romantisk symbol – som vore den redan genomskådad och betraktad som otidsenlig en gång för alla. Inte förrän i den sista raden kommer den tillbaka, vilket betyder att diktens första och sista ord är just det betydelsefulla namnet på denna symboltyngda blomma. Och när den kommer tillbaka, är den bräddad av flerbottnad innebörd och underbart infogad i diktens metriska schema. Situationen i dikten är snabbt skisserad. Jaget tänker på sin grav vid den döda älskades sida; det blir t.o.m. så att den tänkta föreningen i döden blir till ett slags bröllop. (En annan dikt i samma samling, ”Till platsen som är min”, utvecklar det temat ännu mer detaljerat.) Den mest vanvördigt vardagliga formuleringen hittar man i diktens andra strof, exakt i diktens mitt – ”Sen bums i säng, till ro i sarkofagen”. Så kan man förstås inte säga, inte i en dikt med utsökt hanterad metrik och inramad av den mest romantiska av blommor – men Gierow säger så ändå, med osviklig känsla balanserande på kanten mot den avgrund, där havererad poesi ohjälpligt hamnar.
Och efter det riskabla balansnumret tätnar dikten i den tredje och sista strofen, när livet vid den tänkta begravningen summeras.
Fram tonar där bilden av en människa, oförmögen att förlåta sig själv, som ännu vid sin tänkta begravning fnyser åt sig själv och hela akten – ”Chopins begravningsschlager som begrät mig”. Efter den bittra ironin över det egna jaget i synnerhet och mänsklig flackhet i allmänhet, återstår bara bönen om slutlig glömska. Det är nu den lilla blomman, i inledningsraden så nedlåtande tilltalad, kommer tillbaka och bokstavligen får sista ordet. Och det är här miraklet i dikten inträffar. De två slutraderna är, sammantagna, en bön om glömska. Den minnesgoda blomman tilltalas nu på ett helt annat sätt än i diktens första rad. Jag vill att du, som ingenting glömmer, ändå ska glömma mig, säger jaget.
Men: diktens allra sista ord, blommans namn, har ju också en innebörd: glöm mig inte. Därmed skuggas slutraderna av den halvutsagda motsatsen till vad som utsägs. Glöm mig – och glöm mig inte, säger dessa två slutrader. Dubbla budskap är i vissa sammanhang något mycket problematiskt. I en lyrisk dikt kan ett antytt dubbelt budskap vara livsnerven. Så är det i ”Minnesvård”, denna dikt som slutar så oförglömligt.
UTFLYKTER I TIDEN, RUMMET OCH FANTASIN
Några reflexioner kring essäsamlingen Mina utflykter
AV TOM HEDLUND
Poet, docent i litteraturvetenskap och SvD-medarbetare
I ett stort och skiftande författarskap är det naturligt att somligt kommer mer i förgrunden än annat. Sådant som hamnar i bakgrunden, gör det kanske av skäl som inte har med litterära kvaliteter att göra – det kan helt enkelt vara så, att en eller annan litterär genre vid den ena eller andra tidpunkten känns främmande. Kanske är det snarare själva boktypen än den litterära genren som har gjort att Karl Ragnar Gierows nära trehundrasidiga volym Mina utflykter (1950) numera är oförtjänt skymd bakom annat i författarskapet, framför allt diktsamlingar och dramatik. Mina utflykter är vad som brukar kallas en klippbok; sådana var vanliga förr, när flitiga kritiker med jämna mellanrum samlade sina artiklar och recensioner i bokform. Idag är den sortens böcker sällsynta.
I allmänhet är det kanske också så, att omtryck av rena recensioner är mindre angeläget; man får acceptera att åtminstone dagstidningskritiken skrivs i vatten och strax sköljs bort av tidens ström. (Det hindrar förstås inte att också recensioner bör vara läsvärda för den som återvänder till dem av exempelvis forskarnit.) Men en kritiker skriver ibland också annat, som syftar både längre och djupare än de rena recensionerna, och som förtjänar ett bättre öde än att bara bläddras bort efter läsningen. Visst kan den intresserade klippa ut sådana artiklar, och gör det säkert också emellanåt – men klippboken är en ännu bättre metod att spara den sortens alster.
I själva verket kan det vara så, som det är med Gierows drygt halvsekelgamla Mina utflykter, att de enskilda artiklarna får sitt fulla värde först när de ingår mellan samma pärmar. Det gäller alldeles särskilt den första tredjedelens artiklar om Skottland och Orkneyöarna, utflykter i geografin likaväl som i historien och litteraturen. Nu bildar dessa artiklar en underbar helhet, som varje kultur- och historieintresserad Skottlandsbesökare kan ha glädje av att läsa, både före och efter resan. Frågan är bara hur många som vet att boken existerar – och att den innehåller bland annat detta skotska material.
Och hur många anar att Gierow, långt före charterresornas tid, inte bara for till Kanarieöarna, utan också skrev några essäer om öarnas historia – ett tjugotal oavbrutet spännande sidor, som man också finner innanför dessa pärmar.
Orkneyöarnas vikingaminnen, skotska klanstrider, Macbeth (som oförtjänt har blivit en skurk hos Shakespeare), Kanarieöarnas urbefolkning och dess öde – sådant får man veta åtskilligt om, invävt i vad som skulle kunna kallas förädlade resekåserier. Gierow är aldrig ytlig, men i dessa texter alltid lättsam, även om en yngre läsare kanske får ställa om sina stilistiska förväntningar en smula: ännu vid mitten av förra seklet höll Gierow fast vid verbens pluralformer och en även för sin tid ålderdomlig sirlighet.
Emellertid är han en suverän stilkonstnär, som rör sig fullkomligt ledigt i sin språkdräkt; vad som hos någon annan – utom kanske Frans G. Bengtsson – skulle verka sökt är hos honom utsökt, och själva förutsättningen för att han ska kunna utveckla hela sitt rika register av undertexter och övertoner. Ett exempel ur essän ”Vägen till Orkney”: “Det är ett misstag att flyga till Orkney. Jag har gjort det två gånger, och det går fort och bekvämt, som de flesta misstag”, skriver han med karakteristisk och roande träffsäkerhet, tillsatt med det uns beskhet, som ger formuleringen substans och inte bara elegans.
Tursamt nog finns ingen plats på flyget, när Gierow en tredje gång ska besöka Orkney: han tvingas därför ta ångbåten från Aberdeen. Beskrivningen av den ganska gropiga färden är sober och knapp, men full av atmosfär, skildringen av framkomsten till vännerna Eric och Marjorie Linklater – vilka boken är tillägnad – är full av värme och närvaro. Han nalkas nu resmålet på rätt sätt: öarnas vindsvepta och flacka konturer växer långsamt fram inför hans blick på ett sätt som gör deras geografiskt och historiskt utsatta position rättvisa.
Det betyder inte att Gierow avskyr flygning; allt kan ha sin funktion, om bara sammanhanget är det rätta. I en av uppsatserna flyger han en majdag 1939 från Moskva till Jalta vid Svarta Havets kust för att söka – och faktiskt också finna! – en gammal gotisk borg. Planet lyfter tidigt på morgonen från Moskva; det är bitande kallt också inne i kabinen, och de gymnastiska övningar som kylan föranleder kommenteras av författaren: ”Man stampade försiktigt: planet verkade förnämt uteslutande genom sin ålder, och man hade en känsla av, att man vid minsta ovarsamhet kunde trampa igenom och hastigt förenas med den ryska jorden.”
Resan för mot varmare trakter, och flygresenären kan alltmer njuta av vyerna: “Ibland tätnade bebyggelsen, och från samhällena blixtrade vägarna ut som sprickorna från stjärnan i en skadad fönsterruta.” Så skriver en stilkonstnär med levande lyrisk bildfantasi.
Bokens mest omfångsrika essä handlar om Skåne – med all sin generaliserande, men alls inte okritiska lokalpatriotism har den kanske åldrats mest. Å andra sidan innehåller den ett verkligt briljant avsnitt, där Gierow med varsam hand, och försiktigtvis utan att pressa idén, diskuterar färgskalorna i häradernas allmogevävar mot bakgrund av naturens skiftande karaktär i Skånes mycket olika landskapstyper.
Som en bonus får man slutligen några uppsatser, som inte alls har med resor eller geografi att göra. De handlar, i ordning, om Hans Larsson, Ingvar Andersson, Sivar Arnér, Franz Kafka och Thomas Mann. Särskilt det stora blocket om Kafka, sammansatt av fyra olika uppsatser, visar en säker känslighet för denna egenartade författare och en anmärkningsvärd självsyn såväl när det gäller Kafkas romaner och noveller som Max Brods biografi. Brod råkade tidigt illa ut för sitt sätt att ställa sig framför föremålet för sin levnadsteckning och framhäva sig själv; Gierow påpekar, med stillsam energi, att Brod, när det begav sig, faktiskt var den berömde av de två, och att det är hans förtjänst att Kafkas berömmelse sedermera har ställt Brod i djupaste skugga. Det var alltså inte så, att Brod tog hand om en etablerad storhet, som han sedan har försökt låna glans av.
Om förhållandet mellan Kafka och Brod kan man ha olika åsikter; uppenbart är emellertid att Gierow här på ett både sympatiskt och inträngande vis försöker att balansera och nyansera. I en av de avslutande uppsatserna om Thomas Mann hävdar Gierow att dennes essäer alltid handlar om både det som är själva ämnet och om något annat; detta andra är, som Gierow ser det, Manns eget författarskap.
Också Gierows essäer har sina underteman, fast inget av dem på något sätt pekar mot den diskrete upphovsmannens eget författarskap. Viktigast bland de underteman som varstans går i dagen i dessa essäer, oavsett ämnesområde, är det som rör fantasins roll och som får sin definitiva formulering i en av Mannessäerna: “Verkligheten är inte varaktigare än dikten; den blir varaktigare genom dikten. I jämförelse med livskraftiga fantasiskapelser te sig sådana ting som politiska konflikter som en övergående tillfällighet och regimer som ängsligt spröda, snabbt dödsdömda dagsländor. Att förbise detta är brist på verklighetssinne. Det finns ingenting så ömtåligt vanskligt och förgängligt som livets realiteter. Deras enda hopp att bestå är, att någons fantasi tar hand om dem.”
Inte så, att Gierow ett enda ögonblick skulle slarva med dokumentationen. Däremot uppmärksammar han gärna vad levande tradition, skrönor och skönlitteratur har att meddela. Det är ju, som han själv säger, först när fantasin tar hand om realiteterna, som dessa verkligen överlever sina ögonblick i tiden. Och även det obevisbara kan peka åt rätt håll; med det kan forskaren inte låta sig nöja, men den vidsynte essäisten kan bli en fantasins kloka förvaltare, som när Gierow diskuterar frågor som den om var Macbeth mördade Duncan, balladernas sociala ursprung eller etymologin bakom namnet Orkney.
Mina utflykter är en bok som man gör klokt i att läsa långsamt och i inte alltför stora portioner i taget. Det är ett lika stort misstag att flyga över dess sidor som att flyga till Orkney. Alltför mycket av stilens nyanser och spelet mellan over och undertext hotar att gå förlorat vid en alltför snabb läsning. Till den vana snabbläsare som därvid inom sig klagar över “dyrbar, förlorad tid”, har Gierow ett ord på vägen – “man förlorar tid bara när man ingenting upplever”.
(Se även valda citat ur Mina utflykter under rubriken Klippt och skuret.)
Tommy Olofsson
Poet och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet
Karl Ragnar Gierows sista dikter
Bort gå de en efter en, rikt lagerkransade genom den sista pilallén, de stora skånska versvirtuoserna som har kunnat dikta i samma taktarter som vinden, när den ofri men ändå lycklig och bara till synes fri driver fram över de väldiga sädesfälten på slätten.
De dör på senhösten. I deras dikt blir den eviga sommaren kvar, godmodigheten, kvickheten och leklynnet.
Hösten 1981 dog Anders Österling, 97 år gammal. In i det sista bevarade han sin positiva livskänsla. I samlingen ”Ögonblick” (1978) visade han att sinnesintryck ännu kunde göra honom så plötsligt glad att han själv blev förvånad över att sådant kunde ske i en så skröplig lekamen som hans egen. En man som vid 94 års ålder skriver rader som dessa har onekligen något att lära ut:
Glömt för stunden är allt som skar
bittra skåror i levnadsmodet.
Ännu står jag i livet kvar
med ett sommarlikt sus i blodet.
Karl Ragnar Gierow, den tjugo år yngre skånske rimsmeden, dog den följande hösten, 1982. Liksom Österling åstadkom Gierow mot slutet av sitt liv en poesi som står i paritet med det bästa han skrivit – och som i känslomässig intensitet rentav nog överträffar den tidiga produktionen.
Det finns annars en för Österling helt främmande distans, en rationalistisk och svalkande ironi, i Gierows diktning. Där finns för övrigt inte, som hos Österling, något lyckligt och oproblematiskt förhållande till den egna kreativiteten. I långa perioder var Gierow tyst som diktare, och spåren av den skrivkramp han inte sällan hänvisar till kan man väl tyvärr också ibland se i de dikter som trots allt kom till. Det hände att en viss ovälkommen mekanik smög sig in i det väloljade rimmandet. I en mästerlig strof från 1937 har Gierow själv givit en dramatisk beskrivning av sin växlande produktivitet:
Jag växlar i ebb och flöde.
En måne är tänd i mitt bröst.
När tidvattenströmmarna bryta,
de häver mitt väsens böljande yta
och lägger det öde, ödsligt öde,
när djupen kalla med gurglande röst.
Det märkvärdiga flöde som sprang fram mot slutet av poetens liv hade närheten till döden som sin förutsättning och orsak. I den storartat stoiska samlingen ”Innan klockan slagit noll” (1978) ser Gierow illusionslöst och med ogrumlad blick tillbaka på sitt liv och tillåter sig därvid till och med studentikosa formuleringar, som påminner om hans gamla ungdomsverser under signaturen Q i studenttidningen Lundagård:
Är livet ett lån, så skall en sån försträckning
prompt redovisas i din bouppteckning.
I denna samling dyker Ovidius upp i göingska Hästveda, där Gierows sommartid brukade vistas. Ovidius i Hästveda. Det är en möjlig karakteristisk av den galghumoristiska sidan av Gierows sena poesi. Trots den annars dominerande melankolin kikar ofta en räv fram bakom poetens öra.
Detta den gamle skaldens leklynne utgör en oerhört effektfull kontrast till den oförblommerade smärta och sorg som väller fram i andra delar av samma bok. I de starkaste dikterna, mycket värdiga trots sin prekära klagan, framträder den gamle mannen som har överlevt sin hustru och själv försöker vänja sig vid tanken på att försvinna:
En änkling går och väntar,
och famnen vet på vem,
hör hissen, lyssnar, gläntar,
men ingen kommer hem.
Vart tar min levnad vägen?
Vad väntar jag mig mer?
Min vändpunkt är belägen
där ett allena sker.
1977, 1978 och 1981 utkom i tät följd tre diktsamlingar av Karl Ragnar Gierow. Den första i ordningen, ”Ut mot udden”, är poetens eget urval av ”ett tjog dikter från femtio år”. Urvalet är ytterst sparsmakat. Den tredje, ”Kvar på bryggan” från 1981, är också den till stor del ett urval, men här finns också nyskrivna dikter. Mellanboken, ”Innan klockan slagit noll” från 1978, består alltigenom av nyskrivet material. Min gissning är att Gierow under arbetet med denna bok kan ha blivit så positivt överraskad av sin skaparkraft, hur mycket han åstadkom och hur bra det blev, att han efteråt drevs att göra ett nytt och kompletterande, mer generöst urval av sin tidigare produktion samt, inte minst, att han, som framgår av ”Kvar på bryggan”, fortsatte att skriva poesi. Många av oss som vid denna tid med stor gripenhet läste Gierows poesi och beundrade den stoiska hållning den gav uttryck för trodde att de nyskrivna dikterna i ”Kvar på bryggan” skulle vara hans sista. Jag minns att det ändå var med viss förväntan jag läste Knut Ahnlunds lysande minnesartikel, publicerad under strecket i Svenska Dagbladet den 11 november 1982. I den berättar Ahnlund om Gierows outgivna essäer och resebilder, och han lovar att ”åtminstone en ny Gierowbok är bakom hörnet”. Om det gällde ny poesi framgick inte. Det kunde ju vara något annat, för Gierow var ju verksam på fler fält än lyrikens och var, generellt sett, aldrig improduktiv. Det ser man förresten i Rolf Arvidssons bibliografi över hans skrifter, en dokumentation som har en imponerande omfattning. Så visade det sig ändå, knappt ett år senare, i september 1983, att den första postuma Gierowboken verkligen visade sig vara en diktsamling, ”I daggkåpans mantelfåll”, till och med en samling originaldikter som poeten själv hann färdigställa. I ett förord berättar Gierow att det mesta är skrivet under våren och sommaren 1982, alltså bara några månader före hans död. ”I daggkåpans mantelfåll” är ett storstilat avsked till livet och till poesin. I en av de vackraste dikterna dyker tidvattensmetaforen åter upp, men nu ges den en annan och dovare innebörd:
Tidvattensvågorna som jag ser skölja
drar annorstädes och gör aldrig halt,
men vad jag hör är samma enda bölja
där det förflutnas underton är allt.
Denna diktsamling består huvudsakligen av behärskat och konstfullt versifierade meditationer kring döden och de yttersta tingen. Den andas dödsförberedelse och innehåller kristen lyrik av samma resning som i det helgjutna mästerverket ”Skall jag taga vara på min broder?” från 1968, en av de ytterst få sonettkransar som finns i den svenska litteraturen. Dock finns här inte bara from förtröstan, utan även en livgivande oro som påminner om den Gierow hade gestaltat i andra av sina dikter på ålderns höst:
Med ens en lakun som bringar
till tystnad vad vindstyrkan bjöd.
Mot stillhetens ruvande vingar
långt borta en klockboj klingar
med kläppen min själanöd.
I Gierows sista diktsamling finns mycket som kan locka till citat. En strof är alldeles nödvändig att citera. Den är ett bokslut över en epok i svensk lyrik. En av de sista verstekniska virtuoserna talar här för en gångs skull i egen sak:
En skog får djup av en fjärran drill
och himlen höjd av en lärka.
Ty utan eko står vinden still
och kvarnen upphör att verka.
Kanhända klangen var allt jag visste,
en ton som jag hörde och var den siste
att känna till.