Ur Stig Ramels bok ”Pojken i dörren” (Atlantis 1994)
”Mitt liv med Nobel”
… Andra pregnanta profiler i styrelsen var Carl Gustaf Bernhard och Karl Ragnar Gierow….
Karl Ragnar Gierow var en älskansvärd person. Jag har aldrig träffat någon som har haft något ont att säga om honom. Detta är inte nödvändigtvis ett positivt omdöme. Det kan tyda på att vederbörande är utslätad och oförarglig. Ingenting vore mera fjärran från Gierow än detta. Han kunde vara i hög grad förarglig, och något mindre utslätat har jag sällan mött. Men det finns något obeskrivligt gott och rart i hans ögon som avslöjade honom. Men också vemod och en stor ensamhet. Det kanske var för att dölja detta han alltid bar mörka glasögon. Hans replikföring var mästerlig. Med några korta sarkastiska ord kunde han sätta den alltför vidlyftige på plats, men på ett sätt som inte sårade. Till och med offret deltog i skratten – i alla fall gjorde jag det.
Alltid vandrade han runt på stan med en stor portfölj. Jag trodde att han bar på manuskript eller andra märkliga ting. Då jag en gång mötte honom ställde jag frågan. Han visade att portföljen var tom. Han bar den för att folk skulle tro att han hade ett ärende, inte bara lättsinnigt flanerade. Ibland kanske ärendet förde till Systemet, för whisky och stora cigarrer tillhörde livets nödtorft. Han berättade en gång att han av sin hustru tvingats till ett läkarbesök för att kolla hälsan. Djupt betryckt väntade han på domen. Säkert skulle det bli förbud mot dessa utsvävningar: ”Doktor Gierow måste ge mig tre löften” sa läkaren. Karl Ragnar sjönk ihop i sin stol. ”För det första: blanda aldrig vatten i whiskyn. För det andra: drick aldrig mjölk. För det tredje: spela aldrig dubbel i tennis.” Gierow dansade ut ur den originelle doktorns mottagning. Det lär finnas solida medicinska skäl för den märkliga ordinationen.
När han varit gäst i vårt hem följde alltid ett brev med ett utsökt formulerat tack. En gång hade jag i mitt middagstal berättat om ägarinnan på Stocksundstorpsgården, Emy Hagman, älskarinnan till Gustav III:s bror Fredrik. Efter någon dag kom ett litet paket från Karl Ragnar med ett brev där han skrev: Här får Du en liten miniatyr föreställande Sophie Hagman, på det att Du aldrig mer må förväxla henne med en varitéartist från sekelskiftet!” Den utsökt vackra miniatyren skall alltid påminna mig om detta och om den märklige generöse givaren.
En gång talade vi om Nobel och den kritik som framförts i en bok mot dennes dubbelbottnade personlighet: idealisten och fredsaktivisten som blev vapenfabrikant, litteratören och vetenskapsmannen som blev finans- och industriman. Gierow svarade: ”Geniet är alltid mångtydigt och hans personlighet dubbelbottnad och omöjlig att pressa in i en given ram. Det är bara idioten som är huggen i ett stycke.
« Index