Svenska Akademiens ständige sekreterare

Förord till nyutgåvan av Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz (Atlantis förlag, 2008)

Om denna bok och dess författare:

edelcrantz-scan2Karl Ragnar Gierow, född 1904 och död 1982, är en av de mest mångsidiga kulturpersonligheter som berikat vårt land. Han skrev lyrik, dramatik och essäer; han var förläggare, radioman och teaterchef, översättare, reseskildrare och filmmanusförfattare. Därför är det också smått ironiskt, om än kanske inte helt oväntat, att han främst är ihågkommen för sin gärning som Svenska Akademiens ständige sekreterare, ett ämbete som han beklädde i tretton år, mellan 1964 och 1977. Sekreterarskapet var dock inte en syssla han var avsedd för eller välkomnade utan i stället något som påtvingades honom, sedan den tilltänkte innehavaren, Dag Hammarskjöld, mött en för tidig död vid Ndola. Det är nog många som, likt undertecknad, förknippar hans namn med bilden av en späd karl med imponerande hårman och enorma mörktonade glasögon, som skyggt gläntar på den där berömda vitmålade dörren i Börshuset och förkunnar vem som tilldelats årets Nobelpris. Denna reduktion av parallella och konkurrerande jag till ett enda är beklaglig men rätt svårfrånkomlig; både minnet och det så kallade allmänna medvetandet uthärdar nämligen sällan komplikationer utan dras i stället, som vore det en naturlag, mot det enkla och formelartade.

 

Född i Helsingborg, son till en folkskoleinspektör och präst, var han en briljant gymnasist som snart blev till en briljant universitetsstuderande. Han var en av de yngsta i en krets av unga snillen i Lund, vilka alla snart skulle göra sig ett namn, såsom Frans G. Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie. Gierow debuterade som lyriker redan 1926 och betraktades som en av de mest lovande i sin generation, men mer eller mindre av en slump blev han, bara 26 år gammal, värvad som litterär rådgivare till Norstedts förlag. Där gjorde han god tjänst – han var bland annat ansvarig för det som blev Gullbergs lyriska genombrott, samtidigt som han också gjorde det möjligt för Bengtsson att skriva sin lyckade och ofantligt populära biografi över Karl XII – men så småningom ledsnade han och lockades 1937 över till det som då benämndes Radiotjänst. Där förnyade han, med sin sedvanliga förening av den gode ämbetsmannens ordningssinne och den gode litteratörens lekfullhet, radions folkbildningsprogram.

 

Efter en nio år vid Radiotjänst bröt han upp på nytt, verkade först som litteraturchef på Svenska Dagbladet och sedan, från 1951, som chef för Dramaten. Utnämningen till Dramatenchef väckte en del förvåning och till och med kritik, då Gierow med all rätt betraktades som ett litterärt djur. (Han hade visserligen själv skrivit flera dramer, men de tillhör de svagare delarna av hans produktion.) Hans polymorfa begåvning vände dock snart opinionerna både inom och utom marmorsarkofagen vid Nybroplan, och hans tolv år där artade sig snart till en lycklig period, både för honom personligen och för teatern. (Under hans regim kunde Dramaten bland annat skryta med världspremiären på Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt”.)

 

År 1961 invaldes Gierow i Svenska Akademien, där han kom att efterträda Hjalmar Gullberg på stol nummer sju, och redan 1964 gjordes han, som sagt, till ständig sekreterare. En av de sysslor som en sådan då förväntades sköta var att – i enlighet med stiftarens ofrånkomliga direktiv – författa en och annan minnesteckning. Det blev så småningom tre längre biografier, var och en på sitt sätt lysande. Den första, publicerad samma år som Gierow tillträdde sitt ämbete, är just den vars föremål är Abraham Niclas Clewberg, född 1754, adlad Edelcrantz 1789, död 1821.

 

Det är lätt att gissa varför Gierow valde att göra denne okände gustavian till objekt för sin första minnesteckning. För liksom Gierow var även Clewberg-Edelcrantz en mångsidigt begåvad dubbelnatur: å ena sidan en mycket talangfull lyriker – han var nära vän med Kellgren, och under en tid betraktades han som den mest begåvade av de två – och å den andra en praktisk handlingsmänniska av rang, som bland annat införde ångmaskinen i Sverige och även inrättade landets första optiska telegrafsystem; en man som torde vara den ende i vårt land som varit docent i elektricitetslära och litteraturhistoria samtidigt; en man som inte bara var den drivande kraften bakom inrättandet av Lantbruksakademien och dessutom gjordes till president i Kommerskollegium, utan även under en period var chef för både operan och den nyinrättade kungliga dramatiska teatern. (I det sistnämnda avseendet är beröringspunkten mellan minnestecknaren och den minnestecknade givetvis omedelbar. Kapitlet som handlar om Clewberg-Edelcrantz’ stormiga år som 1:e direktör för spektaklerna är bitvis skamlöst underhållande. Ett citat ur en rapport från teaterchefen rörande en av de mer kända skådespelerskorna: ”Om hennes talang vore lika briljant som hennes garderob, vore hon bland de största aktriserna i världen.”)

 

Dock förstår man att det är mer än bara valfrändskapens självbiografiska spegellek som lockat Gierow till denna bortglömda gestalt. Under hans penna framtonar också en gåta inslagen i ett mysterium. Mysteriet är det som i mycket kom att forma Clewberg-Edelcrantz’ eftermäle, nämligen en allvarlig anklagelse om att ha förskingrat pengar ur teaterns kassa. (Den man som var tänkt att efterträda honom i Svenska Akademien – han satt även där – sade nej till upphöjelsen, då han omöjligt kunde tänka sig att hålla inträdestal över någon han betraktade som en skurk.) Gåtan är hur en så rikt begåvad person, med all sin energi och mångsidighet, med alla sina kontakter och äreställen, till sist ändå kunde sluta så bortglömd.

 

Gierow ger sig givetvis på både gåtan och mysteriet. Det förstnämnda är det lättaste att lösa, det sistnämnda det intressantaste att betrakta. Boken är i mycket berättelsen om en karriärist, hans uppgång och fall. Och hur Gierow skriver är minst lika viktigt som vad han skriver. Det lätta, intelligenta handlaget styr detta verk: angreppssättet är essäistiskt, kompositionen närmast filmisk. Gierow rör sig befriande oberörd av genrens alla trista kronologiska konventioner, förflyttar sig ledigt i tid och rum och växlar fritt från närbild till vidvinkel. I texten möter vi givetvis också Karl Ragnar Gierow själv, lärd, skärpt, rolig – han är något av definitionen av begreppet espri – och inte så lite desillusionerad. Samt djupt originell. Och det kan här vara värt att citera vad Gierow själv sade om just det sistnämnda: ”Originalitet är en egenskap, inte ett uttryckssätt – det är en enkel sanning, anspråkslös och obemärkt. Den som har den egenskapen kan både lära och låna av andra; vad han gör, blir ändå alltid hans eget. Den som saknar den, kan arbeta sig sjuk på ett särartat framträdande; vad han säger är ändå inte hans.”

Peter Englund

« Index