Gabriela & Mats Larsson
Poeten Gierow in på livet
Karl Ragnar debuterade, 21 år gammal, med diktsamlingen ”Solen lyser” (1925), som lättsinnigt och glatt leker med rim och kärlek. Tre år senare följde ”Den gyllene ungdomen” (1928), där det framför allt är erfarenheter från värnpliktstjänstgöring och en rotlös mellankrigsgenerations problem som gestaltas. Med ”Ödeltid” (1937) och ”Vid askens rötter” (1940) gjorde han en betydande insats som tidsdiktare; han varnar för den annalkande katastrofen och skildrar krigets vanvett på ett genomskådande sätt. Efter en lyrisk tystnad på 23 år återkom han med ”Om livet är dig kärt” (1963), som genomsyras av en pessimistisk ton och där den formella fulländningen är närvarande i varje vers. Detsamma kan också sägas om ”Skall jag taga vara på min broder?” (1968), med tillägget att den formella fulländningen och uppfinningsrikedomen knappast kan drivas längre. Efter ytterligare nio år utkom urvalssamlingen ”Ut mot udden” (1977). Året därpå kom så originalsamlingen ”Innan klockan slagit noll” (1978), där djupa personliga upplevelser förenas med formfulländningen till en helgjuten syntes. 1981 utkom den kombinerade urvals- och originalsamlingen ”Kvar på bryggan, som i sin tredjedel nyskrivna dikter kännetecknas av en mycket personlig ton med starka inslag av dödslängtan. Resignation, avskedstagande och summering präglar slutligen hans sista dikter, den postuma originalsamlingen ”I daggkåpans mantelfall” (1983).
Ur de åtta originalsamlingarna och två urvalsvolymerna, varav en alltså även innehåller en tredjedel nyskrivet material, har vi fastnat för ett dussin dikter, som tycks ”stå i nära samklang med [hans] egen inre ton” (”Min bästa dikt” 1949). I urvalsvolymerna rör sig Gierow själv med tjog och dussin, så också av den anledningen kan antalet vara motiverat.
När vi plockat ihop vårt diktdussin, märkte vi att nästan samtliga dikter hör hemma i den sena samlingen ”Innan klockan slagit noll”. Dikterna i denna samling dök enligt Gierow upp ur det förgångna. Han fann några av dem bland undanstuvade papper som hörde hemma på ett ställe som Gierows hade i 20 år i Hästveda i Skåne, och ur ”återföreningen” uppstod diktsamlingen ”Innan klockan slagit noll”. Samlingen är alltså fast förankrad i hans tidigare lyriska utvecklig och erfarenheter – samtidigt som den är nyskapande. Att den dessutom enligt vår mening är hans mest helgjutna diktsamling, gör kanske att urvalet i någon mån kan sägas vara representativt för hans lyrik.
I de tolv dikterna tycks några av huvudkomponenterna i hans lyrik framträda tydligt: en formmässig virtuositet, ofta parad med mild burlesk humor eller ironisk distans, och ett stämningsmättat allvar, även det ibland spetsat med humor eller ironi.
Något man kanske i första hand förknippar med Gierows diktning är den överflödande rimrikedomen, poeten Gierow på sitt soligaste humör, på gränsen till det överdådigt spexiga. Läsaren möter en väv av slutrim i alla möjliga former men även allitterationer och assonanser; som i Impromptu (I, II):
Du stöter på poster av skyldrande sälg.
Du möter patruller
av kravlande rötter.
Det smattrande solskenet blåser revelj,
och våren är huller
om buller på fötter.
En halvfrusen mystack får formlig panik
som väckt av en örfil,
ett vilt hokus pokus.
Grönt ljus tänder gräset för rusningstrafik
med körfil vid körfil
av nylackad krokus.
Utan att underkasta dikten någon versteknisk analys slås man av hur starkt dess formella klädnad lyfter fram betydelseinnehållet. Se t.ex. hur den tröga, halvfrusna myrstacken även får betoningsmässig panik eller hur gräsets trafikljus blinkar starkare genom upprepningen av gr-, ö- och ä-ljuden.
Nu kan detta uppsluppna versifikatoriska överdåd knappast sägas vara typiskt för Gierow – snarare är det en flyhänt demonstration av den ekvilibristiska förmågan. Men även i denna dikt smyger sig ett visst vemod in i sista strofen: ”Töm varje sekund! Den kan aldrig bli tom.” Andra dikter som kan sägas företräda det formmässigt virtuosa och lite burleskt humoristiska är Ovidius i Hästveda, Minnesvård och Den yttersta viljan.
Annars är Gierow sparsam med allitterationer och assonanser. När de dyker upp har de ofta en speciell understödjande funktion; se t.ex. rader som ”Ty vem kom åt ett träd som tvingats växa / så hopsnört insnärjt i ett snår som stacks?” (Ovidius i Hästveda) eller ”Den yttersta viljan vårdar sitt verksamhetsfält.” (Den yttersta viljan).
I stället är det snarast rytmen som spelar en central roll i Gierows diktning. Trots hans obenägenhet att säga något om sin lyrik har han nämnt just rytmen som något av ett kriterium på att en dikt är ”sann”: ”Dikten rinner upp med en melodi, envis som en slagdänga. Enda sättet att bli kvitt den är ett skriva sig fri.” (”Min bästa dikt” 1966).
En dikt som verkar leva upp till detta är den från ironi befriade Natten sjunger själv, ursprungligen publicerad i samlingen ”Ödletid”, där rytmen ger versen liv och en egen puls som förtar meterns regeltvång:
Modern som bar dig
minns vad hon fött.
Än har jag kvar dig,
kött av mitt kött,
– blick som du spörjer hos,
knä som du sörjer hos,
famnen som tar dig
när du blir trött.
Dagen du spiller
sinar till slut.
Dina små griller
lösa sin knut.
Sagor berättar jag.
Svepningen glättar jag.
Dina pupiller
blåser jag ut.
En annan dikt där rytmen lyhört följer innehållets skiftningar är Stiltje (I):
Solskenet sjöng med en syrsas röst
så hög att det knappt kunde höras.
Sommaren kom och slog ned på ditt bröst
som en slända som inte får störas.
Trots de metriska kvaliteterna är det, menar vi, det allvar och den kvardröjande stämning man bär med sig efter läsningen som är behållningen av Gierows dikter. Ofta blir emellertid allvaret inte odelat – poeten tar ett steg tillbaka eller åt sidan och garderar sig med humor eller ironi. Så t.ex. i Morgondagg eller i Vaggvisa, som med avväpnande humor illustrerar livets korthet, tidens flykt och universums ohyggliga avstånd (I):
Om lilla jorden nu är snäll
ska jorden få en gåva.
På blanka dan ska det bli kväll
så jorden kan få sova.
I Stiltje eller i Den yttersta viljan desavoueras allvaret snarast av en ironisk ton (IV):
Trög som en bälta, snabb som en antilop
hinner oss stunden som lämnar oss alla i sticket.
Nu eller aldrig! löd livets lyckorop.
Slutet svarar: kommer på ögonblicket.
Men det finns också dikter i vilka Gierow talar direktare och mer oreserverat till läsaren – dikter i vilka man tycks komma honom in på livet, dikter i vilka man blir bekant med en sällsynt varm och särpräglad poetisk värld. En av dessa dikter är Ut mot udden, ursprungligen publicerad i samlingen ”Om livet är dig kärt”. Tre andra är Dagen tar av, Till platsen som är min och Hem. Och vi avslutar med att återge delar ur de två förstnämnda och hela den sistnämnda i en förhoppning att de ska bidra till att upptäcka poeten Karl Ragnar Gierow.
Finns en vår jag ännu vill?
Den jag nu i dröm och vaka
ständigt återvänder till
får jag ej tillbaka.Kom då, milda majestät,
plundra till min egen fromma
snart den lustgård som du lät
brinna, törsta, blomma.
(Dagen tar av, III, IV)
En änkling går och väntar,
och famnen vet på vem,
hör hissen, lyssnar, gläntar
men ingen kommer hem.
Vart tar min levnad vägen?
Vad väntar jag mig mer?
Min vändpunkt är belägen
där ett allena sker.
(Till platsen som är min, III)
« IndexLöven har tystnat, stilla
vakar en stjärnljus dal.
Natten läser postilla
i skapelsens andaktssal.
Låt fjärrverket spela
sitt ensliga rekviem.
Hela
rymden lyser mig hem.
(Hem)