Hem » Om Karl Ragnar Gierow » Peter Luthersson

Litteraturvetare, litteraturkritiker och förläggare.

Sublim kontorist. Om det levande kulturlivets roller (Från privattryck i vänkrets 2017)

Ett levande kulturliv behöver inte bara skapande konstnärer utan också skickliga, engagerade och lojala beslutsfattare. Viktiga institutioner i Sveriges kulturliv kom under en period av 1900-talet att stå under starkt inflytande av en krets lundaakademiker, personer som hade lärt känna varandra i den sydliga dåvarande lärdomsstaden. De kulturinstitutioner som det var fråga om är framför allt Norstedts bokförlag, Svenska Dagbladets kulturredaktion, AB Radiotjänst, Kungliga Dramatiska Teatern och Svenska Akademien. Till de aktuella lundaakademikerna kan räknas åtminstone Fredrik Böök, Anders Österling, Göran Lindblad, Hjalmar Gullberg, Ivar Harrie, Ingvar Andersson och kanske framför allt Karl Ragnar Gierow.

Karl Ragnar Gierow (1904–1982) kom att inneha befattningar i samtliga nyss uppräknade kulturinstitutioner. Under andra världskriget fanns han på Radiotjänst. Ett brev skrivet på verkställande direktörens brevpapper den 28 augusti 1939 och ställt till Tor Bonnier ger en antydan om vilka krav situationen och rollen ställde. Gierow avböjer artigt en middagsinbjudan: ”De senaste dygnens händelser och ovissheten – eller kanske snarare den ökade vissheten – om vad som förestår gör det emellertid nödvändigt för mig att vara tillgänglig på Radiotjänst praktiskt taget varje timma.” Efter andra världskriget blev Gierow chef först för Svenska Dagbladets kulturavdelning och sedan för Dramaten. Slutligen blev han Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Men det hela började på Norstedts – eller kanske korrektare på Birger Sjöbergs begravning. Det var där Fredrik Böök frågade Gierow om han inte kunde rycka in för Göran Lindblad och ansvara för allmänutgivningen på bokförlaget. Lindblad, som för övrigt var den som hade infört litteraturrecensioner i radion, var nämligen svårt sjuk, ja, dödligt sjuk skulle det visa sig. Gierow antog erbjudandet och började 1930 på Norstedts, först som vikarie med en månadslön på 1000 kronor och efter ett år som fast anställd med en årslön på 10 000 kronor. Lönen var med tidens mått god eller rentav mycket god. Ett aber var emellertid att uppgiften fordrade en social livsstil som var kostbar eller rentav mycket kostbar. Och det irriterade förstås Gierow att han som fast anställd fick lägre lön än som vikarie. Conrad Carleson, som hade varit Sveriges finansminister under Carl Swartz och som var vd i AB P. A. Norstedt & söner, hade ansett att man borde vara extra generös för något som bara skulle vara ett tillfälligt inhopp.

Efter sitt tillträde på Norstedts var Gierow obrutet verksam i sina kulturellt centrala befattningar i 47 år, fram till 1977, då han avgick som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Rollen som beslutsfattare uteslöt inte rollen som diktare, lika lite i Gierows fall som i Österlings och Gullbergs. Med internationell referens framstår Gierow i själva verket som en av mycket få originella och nyskapande svenska 1900-talsdiktare, detta i kraft av 1914–1918 in memoriam (1939). Här tecknar Gierow första världskrigets upprinnelse och förlopp med hjälp av en citatmosaik och interfolierad traditionalistisk poesi. Citaten härrör från diplomatiska noter och telegram och från sådana rapporter och order som krig alstrar. I poesin tecknas scener och där får vardagliga individer komma till tals. Formellt står citat och poesi kontrapunktiskt mot varandra, som en inbrytande tid mot en utslocknande.

Gärningen på Norstedts är förmodligen den anonymaste. Jag cyklar till Centrum för Näringslivshistoria för att leta efter spår. I handen får jag två dokument som fångar mitt intresse, dels några band av en förlagsliggare över inkomna utgivningsförslag och därvid fattade beslut, dels en utskrift av en lång, aldrig publicerad intervju gjord på Sällskapet i Stockholm den 12 juni 1981. De aktuella banden av förlagsliggaren omsluter Gierows verksamhetsår i förlaget, 1930–1937. Intervjuad på Sällskapet är Gierow tillsammans med sin efterträdare på Norstedts, Ragnar Svanström. Intervjuare är en man från Esseltekoncernen, nyfiken på gångna omständigheter i det förlag som hade blivit ett dotterbolag.

Förlagsliggaren klargör Gierows ställning, arten av hans ansvar. Efter en spalt med datum finns alltså en spalt som anger inkomna utgivningsförslag. Det kan då röra sig antingen om manuskript författade på svenska av kända eller okända skribenter eller om av utländska förlag, agenter och hågade översättare framkastade idéer om böcker på främmande språk som kunde vara lämpliga för utgivning också på svenska. Till förslagen fogar Gierow en notering, helt kortfattad. Där står ”Avstyrkes” eller ”Föreslås till utgivn” eller ”Föreslås till övers”. Bara vid ett enda tillfälle förekommer ett alternativ: ”Tillstyrkes med reservation”. Längst till höger finns en spalt med en signatur. Det är vd som på så vis godkänner Gierows ställningstagande. Så sker regelmässigt. Bara vid ett enda tillfälle förekommer en avvikelse. Det gäller verket som rekommenderades ”med reservation”. Vd har då tillfogat ett ord: ”Förkastas.”

AB P. A. Norstedt & söner var inte minst ett tryckeriföretag och del av en vittförgrenad företagsfamilj. Det var här vd hade sina egentliga uppgifter. Det allmänutgivande bokförlaget sköttes av Gierow och före honom av Lindblad och efter honom av Svanström. Vid intervjun 1981 bemöts Gierow och Svanström således med självklarhet som före detta chefer för bokförlagsrörelsen. Under Gierows tid på förlaget skedde ett skifte av vd. Conrad Carleson ersattes av Trygve Liljestrand. Deras faktiska betydelse för bokutgivningen viftas undan. ”Hans litterära insikter var praktiskt taget obefintliga”, säger Gierow om Carleson. Och på fråga om Liljestrand ägde förmåga till kvalificerad litterär bedömning svarar Gierow resolut: ”Inte ett dugg.” Svanström förklarar att förlaget vid denna tid ännu var ”impeccable”, alltså ”inte något som är flytande på Börsen” och ”inte ett företag som är föremål för bedömande av ingenjörer, företagsekonomer, börsspekulanter osv. utan något som var absolut grundmurat”.

Till vad använde Gierow sin frihet? Han antar anbudet att få ge ut Winston S. Churchills My Early Life på svenska mot en ersättning om 25 pund för 2500 exemplar och 10 pund för varje nytt tusende. Han tackar nej till en propå från överste Henning Stålhane om översättning av Hans Grimms roman Volk ohne Raum. Här har han för ovanlighetens skull tagit hjälp av en lektör, för övrigt den enda lektör som då och då uppträder, nämligen Fredrik Böök, som i detta fall har varit avvisande. Främst intresserar sig Gierow för lyrik. Nya diktsamlingar av Hans Dhejne och Hjalmar Gullberg blir prompt antagna, medan mindre bekanta ungdomar kan ha det motigt. Ett knippe sanatoriedikter av Olof Lagercrantz finner inte nåd, ej heller diktsamlingarna ”Fragment” och ”Romantisk prolog” av Karl Vennberg. På prosans område är Eric Linklater en favorit, den Linklater som Gierow när han senare arbetar på Radiotjänst ska besöka på Orkneyöarna för ett litterärt reportage. En annan favorit är Frans G. Bengtsson. Gierow visade sig 1981 vara mycket nöjd med att han hade ordnat ”en månatligen utgående slant” till Bengtsson, så att han kunde skildra Karl XII:s levnad.

Annars var förlagsarbete som förlagsarbete är. Gierow var en refuseringsmaskin. Vissa dagar refuserar han fyra manuskript eller fem, andra dagar bara ett eller två. Ibland är det helg. Hans lynne kommenterar Olle Abrahamsson i en fin artikel i Axess (2015:6): ”Det är lätt hänt att överlägsna intelligenser betraktar sin omgivning med leda, otålighet och skepsis. Gierow kan inte frånkännas sådana drag.” Själv karakteriserade sig Gierow, vilket Anders Palm berättar i Skånes litteraturhistoria, som ”sublim kontorist”.

Peter Luthersson