1914-1918 IN MEMORIAM (2018)

INNEHÅLL
Om denna bok och dess författare av Peter Englund
Företal
1914 Upptakten
Utbrottet
Kriget
1915 Dödläget
1916 Den stora blodtappningen
1917 Slutet börjar
1918 Krigets dödsryckning

 

Om denna bok och dess författare
av Peter Englund

Det kanske mest slående draget hos Karl Ragnar Gierow (1904–82) var hans polymorfa begåvning. Hans skapande var brett: han skrev poesi, dramatik, filmmanus, reseskildringar och essäer. Samtidigt var han en praktiskt sinnad man, aldrig rädd att röra sig utanför den egna skrivkammarens zon av trygghet: han var publicist, framgångsrik förläggare, radioman, teaterchef, och kom att kröna denna sin organisatoriska gärning med att mellan 1964 och 1977 vara Svenska Akademiens ständige sekreterare – ett ämbete han axlade med framgång, dock icke utan viss motvilja och en under åren tilltagande känsla av börda.

Redan under sina universitetsstudier i Lund gjorde han sig känd för sitt snille, sin lärdom och sin humor, vilket inte vill säga litet då han var samtida och vän med ett antal personer som snart skulle vinna sig namn i mellankrigstidens Sverige, som Hjalmar Gullberg, Frans G. Bengtsson, Olle Holmberg och Ivar Harrie. Han debuterade som diktare 1926 med samlingen Solen lyser, och lyckades med konststycket att i denna litterära brytningstid vinna gillande från både traditionalister och förnyare; det handlade om en utan kluvenhet buren motsättning som fanns i honom livet ut, och som gjorde det möjligt för honom att dels med kraft bejaka den nyorientering mot modernismen som skedde inom ramen för Akademiens Nobelprisarbete, dels fortsätta att skriva centrallyrik i bunden form, där finpenslade naturskildringar samsades med betraktelser över existensens intighet. Irrelevant blev han aldrig. I min bokhylla har jag alltjämt, med förstrykningar och allt, hans postumt utgivna I daggkåpans mantelfåll, som jag köpte som ung student 1983. Jag minns hur förbluffad jag blev under läsningen: tänk att det alltjämt var möjligt att skriva denna typ av dikt i bunden form, och göra det utan att precisionen tilläts inkräkta på känsligheten. (Några av dem, som ”Trons klippa”, skakade om och kom att förbli inom mig.)

Efter att ha verkat som litterär rådgivare på Norstedts förlag lockades han 1937 över till det nya, revolutionerande mediet radio. Där hjälpte han till att förnya och bygga ut deras folkbildningsprogram, som under hans tid kom att utvecklas till något av ett universitet för alla.¹ Den bok läsaren nu har i sin hand har sin upprinnelse i Gierows tid på statliga Radiotjänst. I augusti 1934 var det tjugo år sedan första världskriget bröt ut, och med anledning av detta dystra jubileum komponerade Gierow ett hörspel för Radioteatern, ett hörspel som bestod av en blandning av egenskrivna dikter, korta, kronologiskt ordnade citat och fakta (mycket i form av diplomatiska noter och telegram) samt ögonvittnesskildringar. Detta verk var så pass framgångsrikt att när det fyra år senare var dags för tjugoårsminnet av sagda krigs ände skrev Gierow en pendang enligt samma princip, nu om 1918. Även den framfördes i radion. Det är lätt att förstå den potential som rymdes mellan dessa två ytterkantsverk: som Gierow själv berättar var det ingen mindre än Karl Otto Bonnier som då kom med impulsen till fullständigande. Och Gierow skrev till och skrev om. Resultatet blev denna bok.

Den är ett på flera vis märkligt verk.

Formen är ovanlig, och effektiv. Collagetekniken både fångar och gestaltar det motsägelsefulla i skeendet som ledde fram till katastrofen, samtidigt som där ändå finns en riktning, som låter oss ana vad det var som hände och vad det var som gick fel. Jag vet få motsvarigheter på svensk botten. Ibland kan läsaren påminnas om Die letzten Tage der Menschheit, Karl Kraus oformliga gigant till pjäs, som också den målar upp skeendet 1914–18 med hjälp av tablåer och korta nedslag, men med den viktiga skillnaden² att där Kraus förlitar sig på massverkan är Gierow mer exakt och sparsmakad, och där Kraus aldrig tvekar att låta sin kända och närmast sataniskt ursinniga ironi spela fritt är Gierow subtil och stillsam. Kraus perspektiv är mer konsekvent underifrån, medan Gierow – uppenbart syssel- satt med det som brukar kallas ansvarsfrågan, som ytterst bottnar i hans och alla andra samtidas försök att förstå vad det var som egentligen skedde i allt det som syntes ske – ger oss en drabbande bild uppifrån. I 1914–1918 in memoriam citeras det flitigt och med synnerligen avslöjande effekt från de många vitböcker som de krigförande efteråt släppte ifrån sig, samt från officiella proklamationer eller välkända memoarverk – inte minst Ludendorffs, Churchills och Lloyd Georges. I den mån där förekommer så kallat vanligt folk är dessa anonymiserade. De träder istället fram, icke utan emfas, i de dikter som utgör hörspelets andra pol. Alla utom en³ är Gierows egna.

Effekten hos Gierow och hos Kraus är dock ensartad. Läsaren förfäras över den lätthet och absurda villighet varmed mänskligheten låter sig ledas ned i avgrunden, och plågas sedan av att skåda med vilken svårighet och till vilken kostnad den sedan halar sig upp därur.

Det är för övrigt intressant att notera verkets tidsmässiga skikt. I den inledande delen, som handlar om vägen till augusti 14, går det att ana krigsutbrottet som varande visserligen logiskt utifrån situationen, stämningarna och makthavarnas agerande – hos Gierow finns inga oskyldiga – men ändå en aberration, en tillfällig rubbning av en given ordning. I avslutningen har dock den i grunden hoppfulla bilden av världen fått stryka på foten. År 1934 var det ännu möjligt att hoppas på det bästa. År 1938 är det svårt även för de mest inbitna optimister att hålla fast vid sina illusioner: Italien har ockuperat Abessinien (och överväger nya territoriella krav), Japan har invaderat Kina (och hyser nya territoriella krav), i Spanien är fascister på god väg att vinna inbördeskriget mot landets lagliga regering, i Sovjetunionen skördas miljoner offer i Stalins fortsatta utrensningar, NaziTyskland har annekterat Österrike och Sudetlandet (och reser nya territoriella krav). Och alla rustar upp.

Gierow uttryckte sin förskräckelse över det som skett och det som väntade redan i sin diktsamling Ödletid som gavs ut 1937, där en ny, fasansfull epok framtonar, en där den primitiva styrkan än en gång tar världen i besittning: ”Åter bebos / jorden av skridande skrov i pansar / Åter fransar / havsskum gråa kolossers nos. / Åter falla / mordiska drakar ur skyn”. 4 1914–1918 in memoriam är därför inte bara en historisk  skildring av något som inträffat 20 år tidigare. Det är också en bild av det som hotar att ske, samt en sorgesång över en  varning som kommit för sent. När Gierow lägger sista handen vid denna bok återstår två veckor av fred i Europa.

Peter Englund

¹ Alla medier genomgår för övrigt vissa cykler, där det ofelbart ingår en euforisk öppningsfas då detta Nya förutspås leda till upplysning, kunskap, ökad bildning etc. och många även verkar i denna anda, men förr eller senare tar propagandisterna och penningmakarna över och förvandlar det till dess motsats: ett verktyg för fördumning och profit. Så var det med radion, så blev det med TV, så är det med internet.

² Förutom den mest uppenbara: att Kraus i första hand förlitar sig på fiktionen medan Gierow för det mesta nöjer sig med citat.

³ Av Edmund Blunden, från dennes precisa och paradoxalt lyriska Undertones of War – en uppenbar valfrändskap.

4 Några dikter ur den samlingen går också att finna i denna bok.

 

1914-1918 IN MEMORIAM (1939)

in-memorian3

företal-in_memorian

 

MINA UTFLYKTER (1950)
(Se även Tom Hedlunds recension under Kritiker väljer på 2000-talet).

mina-utflykter-scanKarl Ragnar Gierow har tillägnat Marjorie och Eric Linklater denna sin första essaysamling till minnet av de många och mycket långa stunder författarparet på Orkney och filosofilicentiaten från Lund trivts tillsammans. I sin korta tillägnan skriver författaren att hanegället väl sade dem att bryta upp, men att skiljas lärde de sig icke. De orden kan även tydas som ett motto för bokens innehåll i dess helhet: den bygd, de människor och de sysselsättningar som vunnit Karl Ragnar Gierows hjärta kanske han ibland har nödgats bryta upp ifrån till en tid, men det är för honom alldeles icke detsamma som att skiljas från dem. Han vänder åter – en resenär trogen sina minnen.
MINA UTFLYKTER har trots sina mångskiftande ämnen blivit en starkt personlig bok – buren av den slags högst tillfredsställande spänning som kännetecknade den lundensiska muntliga berättarstilen, odlad av mänga, renodlad av några få. De tre huvudstråken i Karl Ragnar Gierows utflykter för oss till Skottand, till Skåne och till nutidslitteraturen. På en extratur tar han oss med till Kanarieöarna, till atlantidernas värld, där mycket tedde sig egendomligt. Det ligger icke så litet av leklynne och glad upptäckarhåg över dessa berättelser om resor i tid och rum, nedskrivna i den konstfärdigt tillskurna essayistikens form, men den medryckande lättheten är i själva verket ett uttryck för djup förtrogenhet med de materier författaren valt att behandla.

P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm

To Marjorie and Eric Linklater

Förord
Över gränsen
Skotsk pastoral
Ryttaren med standaret
Leva rövare
Sångernas dal
Runt stränderna av Loch Ness
Klanernas grav
Vägen till Orkney
Vikingaminnen
Åter vid Scapa Flow
Cawdor Castle
Den verklige Macbeth
Doktor Glas
Atlantiderna
Erövrarna
Krimgoternas borg
Skåne
En lärare
Porträtt av Ingvar Andersson
Arnér och Almqvist
Franz Kafka
Doktor Faustus

 

EUROPA OCH TJUREN (1972)  Femton essayer

eur131202”Ge skalden och tänkaren Karl Ragnar Gierow två ord och han skriver till synes alldeles obesvärad en betraktelse eller en essä med de två orden som utgångspunkt och det är ingen risk att perspektivet inte blir filosofiskt… Han är förmodligen den siste faustiske resonören i det här landet. Vad essäerna har gemensamt är strängt taget bara författarens utblick och drastiska snille.”

Åke Janzon i Svenska Dagbladet

I ett förord, en spelöppning till sina femton essayer dröjer Karl Ragnar Gicrow vid en liten alldaglig tilldragelse. På en gata i Madrid har han hejdats av ett rött trafikljus som signalerar: Esperen, peatones. Det betyder enligt vårt sätt att uttrycka oss: ”Fotgängare, vänta.” Men, frågar han sig, kan det inte också, i anslutning till det spanska verbets innebörd, översättas till andra ord: ”Vandrare, hoppas”? I så fall: vad är det vandraren kan hoppas på? – ”Vad finns på andra sidan gatan som gör det värt att komma dit? Vad grund till förväntan finner vi omkring oss, där vi står?”

Det är i skuggan av denna frågeställning, av allmängiltig art, som Karl Ragnar Gierow lagt ut mönstret till sin nya essaysamling. Från trafikövergången i Madrid tar han oss med på en resa i tid och rum, i idéer och verklighet, för att berätta något om vad han för sin del funnit på andra sidan gatan. Han för oss från Pirandellos Palermo till Arthur Koestlers alpby, från Rabelais’ Touraine, Chateaubriands Bretagne, Tolstojs värld, O’Neills Amerika och Kellgrens gustavianska operamiljöer till bibliska nejder; frågan om hur en bibelöversättning i vår tid skall se ut, ventileras med sakkunnig slagkraft. Ur sin minnesbok hämtar han porträtt av Nathan Söderblom en sommarljus dag i en liten skånsk kyrka, av farfar prosten vid farmors grav i samma sydsvenska idyll, av Birger Sjöberg i Helsingborgsinramning. Och till sist ger han sig ut på en avslutande resa: till Ernest Renans Akropolis och – som en drastiskt belyst kontrast – till den minoiska kulturens Kreta. Han låter Europa konfronteras med tjuren som det dräpte. Han frågar: med vad rätt och med vilka följder?

I sitt glansfullt ledda europeiska symposion är det sådana frågor som Karl Ragnar Gierow ställer. Han gör det i en anda av humor och melankoli, av sprudlande kvickhet och eggande allvar, av väntan och – trots allt – förväntan.

Förord
Skuggdialog på Gorgias ö (Sicilien)
Para bellum
Ett leende i Tyrolen (om A Koestler)
Det stora namnet i Chinon (om Jeanne d’Arc, Rabelais – Chinon)
Quiquengrogne (om Bretagne)
Tolstojs Nobelpris
Obduktionsprotokoll no. 16 967 (om Eugene G O´Neill)
Kellgrens gulddosa
Bibelns språk och tidens
Om Nathan Söderblom
Granne till Birger Sjöberg
Till farmors grav
De oumbärliga fördomarna (Anförande i Akademiska Föreningen i Lund vid dess årsdag 1969)
Bönen på Akropolis
Europa och tjuren

« Index