Europa och tjuren sida 4
Grymhet framkallar skräck, men det avgörande är att skräcken framkallar grymhet. En människa utan skräck vet inte vad grymhet vill säga; en människa utan grymhet är fri från skräck. Åtminstone är det så man vill tolka den ogrumlade livsbejakelse vid dödsrikets portar, som man tycker sig möta överallt i dessa bevarade budskap från en oss innerst oåtkomlig form av mänsklighet.
Det finns på museet i Herakleion en tjurhuvudrelief av utomordentlig skönhet. Det märkliga är att konstnären utan att på minsta sätt avvika från en rent naturalistisk framställning, från mulens utspärrade näsborrar till den starka,framåtböjda nacken, har förmått ge det tunga djuransiktet ett sällsamt gripande uttryck. Om dess innebörd kan vi väl inte veta någonting bestämt. Kanske är det en offertjur, som just har fått dödshugget. Det är den enda anblick av smärta som jag råkat på i minoisk konst, Men smärtan är inte bara offrets. Reliefens upphovsman har återgett den med så djup inlevelse, att man tycker sig i detta lidande huvud möta all kreaturens suckan förkroppsligad.
Sådan kan avsikten inte ha varit. En förtappad skapelse kan inte ha fått rum i denna ljusa åskådning, som kreternas livsyttringar ger form. Det är mot bakgrunden av medkänsla och tillgivenhet, som reliefen avtecknar sig. På så sätt belyser bilden också en egenartad rit på Kreta, tauromakien, tjurkampen. Det var en farlig lek, vari både ynglingar och flickor deltog, sju av vartdera könet, och vars höjdpunkt bestod i att ta den framrusande tjuren vid hornen och med en volt i luften, en saltomortal över hans rygg hamna oskadd bakom honom. Den oförfärade sporten gick just ut på att ingen fick skadas, inte heller tjuren. Det var först när indoeuropéerna tog hand om tauromakien, som den förvandlades till bloddrypande spektakel och upphetsat djurplågeri. Ty indoeuropéerna har alltid varit förtrogna med skräcken och följaktligen också med grymheten.
« Index