Historieskrivning
Älven flyta ur spenarna,
bogen överskuggar
bergen, och ögat speglar
månen i full gestalt.
Kon Ödhumla tuggar,
vaggar sitt horn och dreglar,
slickar stenarna
vita av nifelsalt.
Ångan från hennes mule
töar molnen till dagg.
Istid i Tule
rasar ur hennes ragg.
Sekler tömmas som åmar
i hennes randlösa ho.
Törstande råmar
Ödhumla ko.
Alltmedan stjärnorna klarna,
bergen krympa,
fjällen falna,
floderna ömsa sitt lopp,
springa skeende, komma täta,
kring kon i knopp.
Dem skall hon gnaga och stympa,
dem skall hon äta
opp.
Människan kryper ur skumma grottor
fram mot skinande byggnadskuber
och förvandlar sitt skick,
fyller rymden med flottor,
spänner i himlatuber
spanande jägarblick.
Glöm dina skaparstunder!
Allt skall som strå och löv
trampas under Ödhumlas klöv.
Hjätars öden
tornas och vältas,
viljor gå idéupprorisk
tvekamp, och drömmar som trotsat döden
leva, när drömmen stängts i cypress,
blott för att smältas
till tröga flöden,
blott för att betas, sväljas, ältas
in i en världshistorisk
Ödhujmlenäringsprocess.
Ödhumlas föda,
injgenting mer.
Till stora ting var jag kommen,
jag lever mitt liv i möda,
jag kämpar men ingenting sker.
Jag stötes blott upp ur vommen,
tuggas och sväljes ner.
tillbaka till diktförteckning