Ovidius i Hästveda
På knallen mellan törnrosstånd och hyllen,
där stod den äktenskapliga idyllen,
en slån som fått ihop det med en ek.
De var så tätt, så hållfast sammanslingrade
att blotta ögonkastet genast skingrade
var tvekan om de bådas parningslek.
Här slog de en gång rot, från första stunden
bestämda för varann av groningsgrunden,
om vilken de förenades och slogs.
Hans ungdoms sav och hennes ljusa fedräkt
försvann med åren, men en trofast tvedräkt
stod rotat när allt annat flög till skogs.
Gemensam grund att stå på ger en läxa.
Ty vem kom åt ett träd som tvingats växa
så hopsnört insnärjt i ett snår som stacks?
Med slånen samma sak – just det var cruxet,
att allt var så förhäxat sammanvuxet,
att varken hjälpte yxa eller sax.
De åldrades i par så sakteliga,
så innerligen oskiljakteliga
i evigt gräl, beständigt fött i jåns.
Ett taggigt snår, en vresigt barkad gubbe,
och Baukis’ namn var ditt, mitt File-Måns.
tillbaka till diktförteckning