Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 10
Men just genom en bottenlöst sökande pejling av det djupast individuella kan dikten förvandlas från världsfrånvänd självbespegling till hänryckning och hängivenhet. Endast så kan diktaren fylla sitt kall — den kallelse, som träffade honom i inledningsverserna till hans första bok: »Jag tar över dig för all framtid befäl. / Jag kallar dig bort.» Därför är också diktarens egentliga bestämmelse att offras:
Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,
slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger,
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos.
Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
bihang kommer här den slutlige Orfeus:
stympad, blind, en livsmelodi för måsar…
I denna motsatsspänning mellan Narkissos och Orfeus, var finner man syntesen?
Man finner den inte. Hjalmar Gullberg var aldrig rättrogen, och för det syntetiska var han inte benägen, hur välbehövligt det än kan vara för ett system. Men som ett betecknande drag hos honom, som visar ut riktningen mot en sammanfattning av motsatserna, kan man peka på detta. Också den Orfeus, som spelar sin älskade ur Hades, förekommer i hans lyrik. Men huvudmotivet hos honom är inte att besegra dödsriket utan att övervinna världen. Det var inte till livet och människorna han främst ville återkalla den som lyssnade och följde honom; det var till medvetandet om en annan tillvaro. Menigheten var för hans Orfeus maenaderna; hans konst var att förvandla dem »från menighet till själ» och dö för dem.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 11 12 13 14 15 16
« Index