Ur den lidande Narkissos’ självbespeglande smärta stiger så i antitesens yttersta svängningsläge det ställföreträdande lidandet, det religiösa tänkandets frommaste myt och skönaste lära. Det är också den starkast framträdande av de förklädnader, i vilka Hjalmar Gullberg sökte sitt rätta jag.
Motivet återspeglar i cyklarna från Betlehem och Golgata, i de grekiska mytdikterna, i hela denna poesi om gudar och halvgudar, änglar, helgon och martyrer en religiös föreställningsvärld av ganska svårbestämd art.

Att här tränga in i den är inte möjligt. Men det är omöjligt också att kringgå den. I alla bemärkelser intar den en så betydande plats i diktarens alstring, att man inte kan meddela någon uppfattning om dennas karaktär utan att åtminstone ha ställt frågan, vilken sanningsprägel och verklighetshalt hans myt- och legendvärld kan ha haft för Hjalmar Gullberg själv.

Också här kan man tala om ett inre spänningsförhållande, en till det yttersta spetsad antites. De andliga övningarna börjar med att efterlysa en barnatro, som »försvunnit från sitt bo», och världen betraktas som ett mekaniskt sorgespel på en leksaksteater:

Guds mening med orsaksförloppen
jag spanade efter besviken.
Nu går jag med ångest i kroppen.
Mitt öga har sett mekaniken.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 12 13 14 15 16

föregående sida nästa sida

« Index