Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 12
Utgångsläget för hans religiösa poesi är inte Guds existens utan egentligen det motsatta. Övertygelsen om tillvarons innersta gudlöshet återkommer gång på gång i denna diktning ända fram till det sista poemet i samlingen av Terziner, det vars dova sorgemusik börjar:
Långsamt, apatiskt, ur mitt väsens brunnar
steg, lyft av ingen utom av sin stigning,
den nya hopplöshet som jag förkunnar
— och som i sina slutrader obevekligt återförvisar alla människans gudsföreställningar till deras instängda ursprungsort: »Liv är en dröm vi jagar / på en homerisk hemfärd till oss själva.» I Dödsmask och lustgård formas denna tes till ett så tungt och skakande credo, att man kan känna det som ett sista ord och en ståndpunkt utan återvändo:
O slocknade stjärnors ljus som når försenat fram
till ögon i natten! Jag har skådat min gud
som han var i sin härlighet före katastrofen.
Han fick aldrig veta att jag trodde på honom
och att jag inte visste han var död.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 13 14 15 16
« Index