Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 13
Liksom i sin erotiska diktning blev den Hjalmar Gullberg, som tyckte sig ha genomskådat mekaniken, på sätt och vis talesman för en hel generation. Och en sådan bekännelse ensam är väl i och för sig inte så märklig i en sekulariserad tid, som tappat bort sin tro utan att märka förlusten. Men Hjalmar Gullberg efterlyste den, hela sitt liv. I en dikt i samlingen Sonat, som heter Virtuosen, talar han om en violinist, från vars instrument temat steg »med denna klang som var hans hemlighet»:
Då hände det att kvinten med ett ryck sprang itu.
En liten knäpp hördes.
Men han stod kvar som hade ingenting skett, och ur en
lägre sträng
tvang stråken fram de flöjtlika toner
man trodde bara kunde trollas fram överst på den högsta
strängen.
Kanske handlar den dikten om Hjalmar Gullbergs religiösa lyrik. I varje fall kan den tolkas så om man menar, att vad han bekände inte var en tro utan behovet av en tro, ett behov som var så oavvisligt, så evigt påminnande, att dess längtan efter uppfyllelse kunde slå ut i de andäktiga barnvisorna inför Betlehems krubba, i hans tankars upprepade vandringar mellan Getsemane och Golgata och i den brinnande förvissningen i den romerska martyrdikt, som han kallat Det heliga fyrverkeriet:
Glöm vrålandet i nattlig jämmerdal!
Glöm våra skrik! Bli låga är att lida.
Upplysa jorden kostar avgrunds kval.
Vi tändes för att lysa högt och vida.
———
Må vi bli aska, bli en handfull solk!
Till denna natt har dock ej skådats maken.
Vi är en eldskrift, sänd till nya folk.
Blott blod som brinner håller världen vaken.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 14 15 16
« Index