Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 14
Lömskt i en sena träffad av förlamning,
ser jag tillbaka på ett liv i sång.
På dessa skuldror som är nu så svaga,
en invalids, har ändå jag en gång
lyft himlavalvet. Har jag rätt att klaga?
Men det stannade inte vid sådana mytologiska liknelser i hellensk kostym. Det var som om själva hans sällsamma levnadsöde hade utmanat denne timmermannens fosterson, hemlös i födelsestunden, att på sin väg steg för steg anställa en jämförelse, från vilken han inte kunde ta sina ögon, ur vilken blasfemin var den enda undanflykten och som förföljde honom ännu när han, i åratal naglad vid lidandet, därur förmådde hämta upp vederkvickelse och hjälp åt tusenden.
Nederstigen till dödsriket — dit hän fick han se förklädnaden drivas. Men inte ens där svek honom den sång som var hans kall och hans räddning. Den löd kanske aldrig klarare än då:
Bara en önskan, bara en,
Ligger och ber och tigger
så det borde röra en sten.
Men också stenen, ligger.
Henne jag slutligen dröjde hos
håller jag, handen, rösten.
Som när vi fann en försenad ros,
praktfull, unik, i hösten;
efter en frostnatt var sagan all,
rosen låg utströdd bara.
Vissnade aldrig. Ett sönderfall.
Slut, — Så skulle det vara.
Djupare in, genom märg och ben,
dagar och nätter långa:
bara en önskan, bara en.
Somliga bär så många,
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 15 16
« Index