Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 16
Vem var den försvunne? Jag har här inte sökt teckna ett porträtt av hans person eller följa hans levnadsbana och utveckling. Bilden av Hjalmar Gullberg som människa och vän är Eder välbekant och kär. Ni har fått erfara, hur öppen den förtegne kunde vara, hur mänskligt nära den oåtkomlige, hur trofast den motsägelsefulle, hur deltagande den plågade. Inte heller har det synts mig vara påkallat att nu uttala värdeomdömen om en lyrisk gärning, inför vilken vårt andliga liv stannar i tacksamhet så länge vårt andliga liv består. Värdering kräver fullständighet. Vad jag har velat dröja vid är ett par grundmotiv i en diktning, vars skapare fick sig ålagt att i kött och blod med en nästan metodisk åskådlighet levandegöra en hel mänsklighets sökande efter sitt dolda ursprung, sin drömda bestämmelse och sitt rätta jag:
Vad heter jag, var döljer jag
för världen mina anletsdrag?
Min blick har slocknat och min mun
är djupa hemligheters brunn.
Ni ropar och får intet svar.
Fjärran
dröjer jag, stum och ogripbar.
Jag övar en förbjuden sport,
när ur er hand jag glider bort,
tills jag ej mer är bunden av
ert liv från vagga och till grav.
Jag är försvunnen, jag är såld.
Fjärran
bor han som har mig i sitt våld.
Han är ej ond, ej heller god;
han är en eld, ett brus, en flod.
Snart i hans stormvind sjunger jag
och virvlar i hans vattendrag
och brinner i hans morgonglöd
fjärran.
Men hemma bär ni ut mig död.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
« Index