Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 2
Han slog vakt om sitt främlingskap. Det kunde kännas bittert som en utestängdhet men också upphöjt som en utvalds särställning, och det var en del av den egenart, som han visste var hans styrka.
»Burde en Graensesoldat vaere gift?» frågade en av hans ungdomsårs älsklingsförfattare, Søren Kierkegaard, och till beröringspunkterna mellan denne »Yderpost», som den danske tänkaren kallade sig, och Hjalmar Gullberg hör också uppfattningen om den egna utsatta belägenheten inte bara som ett blottställt enstöringsöde utan samtidigt som en livsuppgift och förpliktelse. För honom, som var född mot regeln och levde som undantag, passade ingen gemenskap, fanns inget kollektiv. Dikten om enslingen återkommer genom hela hans verk, ständigt formad på nytt fast tidigt given bestående uttryck, såsom i sången om sorgespelsdiktaren Euripides, där just ett genljud av Kierkegaards ord plötsligt blandar sig med måsens rop och dyningens aftonbrus kring Salamis’ klippor:
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land!
För individualisten Gullberg var det utan vikt, vilken färg och form de kollektiv hade, som stod till buds. Han var främmande för dem alla. Det är föga troligt, att han någonsin tillhörde ett parti och högst ovisst, vilket detta i så fall skulle vara, liksom det inte ens går att entydigt svara på vilken samhällsklass han kom från. Och om kollektivet i stället hette fosterland, gjorde det för honom Ingen skillnad. I Kärlek i tjugonde seklet presenterar han en hel avdelning med sexton dikter under namnet Fädernesland. Det rike han besjunger har varken geografisk eller nationell belägenhet. Det är frågan om »landet där ulven med lammet är vän / och hjorten med lejonet dansar». Den samhörighet som han sluter sig till är den som dikt och konst, dröm och andligt arv kan skapa. Att av födsel tillhöra en gemenskap, vilken det vara må, var for honom uteslutet:
O att med klasskamrater i en skola
få på en samfälld nationalsång gnola!
———
Vi tjöt med ulvar, gick i flock med fåren.
Oss själva blir vi, när vi läggs på båren
1 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
« Index