Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 4
Och redan den första samlingens inledningsdikt Kallelsen talar ett språk, som är raka motsatsen till den självupptagne enstöringens:
En menig i ledet, ett nummer, en grå
soldat skall du bli.
Den skarpt antitetiska motsättningen mellan ståndpunkter är ingen tillfällighet. Inte för intet var en av hans tidigaste lyriska tolkningar — vilka för honom var en nästan lika personlig angelägenhet som hans egen dikt; därav deras ton — översättningen av Racines En kristens klagan över motsägelserna som han finner i sig själv. Hjalmar Gullberg var så till roten en motsatsernas, en antitesernas man, att han kallas den lyriske hegelianen. Det var knappast hos Hegel själv, som han sökte och fann någonting befryndat med den motsatsladdade sammansättningen i sitt eget skaplynne; i fråga om de färdiga filosofiska sanningarna gjorde han nog som adjunkten Örtstedt i Ensamstående bildad herre, när denne mottog ett postpaket med innehåll Tinget i sig: han returnerade det med tusen tack.
Men han var nära besläktad med en Hegel i andra led, vars namn redan är nämnt: Søren Kierkegaard. I den märkliga terzindikt, där Hjalmar Gullberg åter analyserar sin lyriska självupptagenhet och som börjar med orden: »Jag gräver i mig inte för att gräva / i mig — », utpekar han tre av sina läromästare. En av dem är Kierkegaard, poemets tema är den upprorsandens tvesyn, som låder vid skalden, det är »fiendeskapen / som klöv mig från begynnelsen, är »avgrundsgapen / som jag beträder under det jag dryftar / min sak med mig, den inre dialogen». Och dikten mynnar ut i en rad, där han kallar sig: »min egen Motvalls käring genom åren.»
1 2 3 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
« Index