Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 5
Man har talat om den djärva kontrasten som ibland effektfullt stilgrepp, ibland självsvåldigt studentikost övergrepp i Hjalmar Gullbergs poetik. Så såg han det knappast själv. »Är du en Renhetens sökare? Håll då tillgodo med SMUTS: Spegel-Poleraren har svarta händer.» Citatet ur »Vetenskapens Rosengård» är ett av hans motton i Dödsmask och lustgård och bör ha känts på sin plats. Kontrasten var för honom inte ett uttrycksmedel utan en grundupplevelse — det är just där frändskapen med Kierkegaard går i dagen. Därför förenades hos honom högt och lågt, bittert och komiskt, det sublima och det triviala, det sköna och det osmakliga i ständiga, ibland enbart förstärkande, ibland rasande fientliga möten, såsom knektarnas skallande hejar-ramsa på Golgata, som lovsången till det mål, dit alla vägar bär, den eviga stadens cloaca maxima, som den Koral, där redan anslaget griper det dubbla, det dissonantiska i jordisk tillvaro:
Vårt liv är avigsidan
av myntet med Konungens bild.
Från all vår sorg och kvidan
han vänder sig tyst och mild.
Hans huvud med stjärnor i kronan
omsusas av sfärers musik,
när hanen jagar honan
och ynglet föds med skrik
i jordnattens kärleksfabrik.
På bristningsgränsen mellan ytterligheter — där finner man Hjalmar Gullbergs situation. Ett av de mest användbara av de motsatspar, i vilka han sökt fånga det läget, förekommer i det skoltal, varmed rektor Nordstjärna förskräcker adjunkten Örtstedt och där han framhåller de motsatta faror, som hotar
den inåtvände, som i nuets kris
betraktar naveln och den. egna magen
som alltets mittpunkt på fakirers vis.
Farorna heter, enligt Nordstjärna, »ändlöshetens rymd och jagets värld». Det är ett inte oväsentligt bidrag till sin egen litterära karaktäristik, som Hjalmar Gullberg där lagt i den vältalige rektorns mun.
1 2 3 4 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
« Index