Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 6
I spänningen mellan sådana motsatser, strävande från varandra som en lyras två horn, var hans dikt strängad. Där uppstod »dialogen i mitt bröst mellan ängel och djur», där skapades den ständiga svängningen mellan andakt och revolt. Den för en stund sen citerade terzindikten tar upp detta uttryck från Andliga övningar, och skalden förklarar att »mot ingen annan är revoltens vapen / riktat. Jag spränger i min egen mylla.» Om detta är sant om revolten, följer närmast frågan, om detsamma gäller om andakten. Eller eljest, vad annat föremål Narkissos kunde finna för sin tillbedjan. Det närmaste svaret får man ögonblickligen av hans egen diktning. Väl hälften av den poesi, som strömmade ur honom, i mångas ögon därtill den väsentliga hälften, är riktad till ett du. Kärleken i tjugonde seklet gav lösenordet åt en hel generations ungdom, som var färdig med gällande moral, liksom deras föregångare i tur och ordning varit och deras efterföljande kommer att bli, som »ersatt trånad / och pryderi med saklig erotik» och bedyrade med skalden att »vår enda lag är födelsekontroll», fast den knappast kunde uppfatta den skarpa undertonen i hans förklaring: »Vi vet att kärlek i augusti månad / kan bära frukt i maj på en klinik» — det var då han föddes.
En räddning ur »ändlöshetens rymd» var denna nyktert heta lidelse; det är den förkunnelse, som bildar upptakten till cykeln Kärleksroman:
Med jubel sjönk i hennes famn asketen,
vars forna världsbild varit kristet färgad.
Skeppsbruten kom jag från oändligheten.
Åt jorden som mig födde var jag bärgad.
En annan sak är, om den erbjöd en räddning också ur den andra faran, »jagets värld». Inte i första taget. Vigselformuläret över denna förening förekommer med olika skrivsätt, men innehållet är detsamma: Jag älskar dig så länge jag har lust. Blott dina lemmar kastar jag mig över.
Så långt ifrån en undflykt från jagets värld är det tvärtom erotik som självhävdelse det gäller, ett jag som bara fått någon annan att spegla sig i, en parad narkissism. Men mitt i denna första stora dikt om två människors föreningsmöjligheter sker redan omkastningen och förvandlingen, och cykeln mynnar ut i en bekännelse av annan art:
Ur det förgångna hämtar jag din bild.
O, fräls mig du som ensam har förmåga!
Förvandla denna brand som rasar vild,
att jag må tjäna dig som altarlåga!
1 2 3 4 5 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
« Index