Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 7
Den sidan, antitesen, kampen mot jaget eller för befrielsen från det, är inte mindre starkt betonad i hans diktning än självbeskådandet och jag-för-sjunkenheten. Har någon svensk skald innerligare,enträgnare och lidelsefullare än Hjalmar Gullberg besjungit kärleken som självförnekelse, som »det fulla överlåtandet, samtycket som är utan förbehåll »? Har någon vackrare skildrat dess förmåga att med varsamma händer från en Narkissos’ ansikte lyfta »ensamhetsårens grimas, / min dödsmask av frusna tårar»? Har någon fångat i så få och tacksägelsefyllda ord dess under? »Leva: vara där du är.»
Det är, om man så vill, kärleken som religion i detta ords fulla innebörd av förbindelse. l Hjalmar Gullbergs erotiska poesi förekommer också en Eros med andra drag, blekt och hetsigt månbelysta »i natten då Adonis var satyr». Men det som ger hans kärleksdiktning inte bara dess värme utan också dess egenartade höghet och intensitet är just hans upplevelse av åtrån som en drift i kaos och samtidigt som en strävan till kosmisk befrielse, där den ensamme och utelämnade blir inlemmad i tillvaron, blir ett med dess djupaste sammanhang och delaktig av dess innersta liv.
Ur jagets snäva omkrets öppnar alltså kärleken en utväg, som i sitt slutliga stadium leder till en fullständig självuppgivelse och sammansmältning med skapelsen. Men den visar också hän till en annan förening, en samhörighet med människor, inte den folkgemenskap av ena eller andra slaget, som rektor Nordstjärna anger som räddningen undan den inåtvändes faror, utan den menighet, vars ordensregel lyder:
Gå ofta för dig själv och lär dig tiga,
om du vill slutas i vår brodersfamn!
Ofantligt medlemsantal har vår liga.
Men ingen av oss vet den andres namn.
1 2 3 4 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15 16
« Index