Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 8
Det är på den paradoxen, som den andliga övningen i Hjalmar Gullbergs diktning är byggd: den åberopar en inre upplevelse, som ingen kan dela med någon annan och som det likväl är hans sak att göra gemensam för envar som hör hans röst Om den upplevelsen talar han med förkunnarens högstämda, befallande ton:
Jag vill att överväldigad och stum
som träffad av en uppenbarelse
du hör mitt ord ge eko i det rum,
där Gud inom dig har sin varelse.
På gatan som du trampar med din häl,
ej ros men törne vill jag strö för dig,
förvandla dig från menighet till själ
och dö for dig.
Så kommer den restlösa självuppgivelsen fram också till diktens speglande källa. Sången som förkunnelse och kall kan bli ett medel att lösgöra sig från den självbeskådande bilden. Samma dikt, som börjar med tesen: »Detta är jag och ingen, ingen annan», slutar med antitesens ord:
Skänk mig melodier, skänk mig drömmar,
att jag må förinta detta som är jag.
Och ställd mot Narkissos, myt versus myt i ett motsatspar, som fullständigar varandra, framträder hos Hjalmar Gullberg en annan identifikation och en ny förklädnad:
Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon …
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga
kunniga fingrar kvar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en thrakisk klippspets. Så berättar
sagan om Orfeus.
1 2 3 4 5 6 7 9 10 11 12 13 14 15 16
« Index