Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 9
Narkissos är upphävd, blicken vänd åt annat håll, bilden av jaget avlägsnad, »sedan jag utspytt min personlighet», som det heter i en annan »orfisk» dikt, hela identiteten utplånad eller betydelselös:
Fortfarande bär jag mitt namn, bär det som en tyngd
i en kedja om halsen som soldaten bär sin bricka,
så de kan läsa vem han var; inte vem han är.
Det hör till ordningen att betrakta sådana förändringar som moment i en pågående utveckling i en viss antagen riktning. Över huvud taget anvisas begreppet utveckling rent rutinmässigt en placering i vårt tankeliv, som det kan vara värt att något övervaka. Det är därför på sin plats att understryka, att det narkissiska och det orfiska inte alls utgör stadier, som Hjalmar Gullberg i sin diktning uppnår och passerar. Det gäller ett fundamentalt inre spänningsförhållande mellan två ståndaktiga poler; det är frågan om ett fält med alltid närvarande krafter i ett oavlåtligt och därför utvecklingsdrivande motsatsspel. Just i den meningen kan Gullberg kallas en hegelian med lyra i handen och strupen full av sång.
Med Orfeus är Narkissos inte ett övervunnet stadium; i »den inre dialogen» upphör aldrig replikskiftet mellan dem. Ännu i Terzinerna talar inledningsdikten om »hur snävt vår omkrets blev för alltid dragen» och förkunnar, att »du ska förbli där, instängd med din gåta». Ännu i Terzinerna benämndes dikten »källan där sagan / har speglat den jagiska ståten»,och frågan tränger sig fram: »Vad är en diktare? Narkissos, / böjd över svaret…»
1 2 3 4 5 6 7 8 10 11 12 13 14 15 16
« Index