1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 12 13 14 15 16 17 18 19 20
En mekanism, ett verktyg skall göra tjänst; det är dess enda värde. Dessa språkmäns verktyg fungerade inte. När bibelöversättningen och Framtidsvenska kom ut, motsvarade språksituationen i intet deras förutsägelser och önskemål. Rådande smak var ute på helt andra håll. Antingen odlade prosan en förfinad stilkonst av franskt påbrå, med Hjalmar Söderberg i spetsen, Runar Schildt och Sigfrid Siwertz i hans efterföljd, ett ofta elegant men framför allt omsorgsfullt vägt och utsökt avfattat språk. Eller också blommade den yppigt i romantisk skönskrift med Heidenstam och Lagerlöf som föredöme. I lyriken var förhållandena liknande: å ena sidan den ciselerade finessen hos Bo Bergman och som en ny ton den ordknappa kärvheten hos Erik Lindorm, å andra sidan en välljudets poesi på drevjakt efter ålderdomliga ord och talesätt, vilkas hemlighetsfulla klang var både diktaren och läsaren oändligt mycket kärare än vardagsspråkets förnumstiga lättillgänglighet. Vad situationen erbjuder är anblicken av en patrull föregångsmän på efterkälken.
Om sin egen språkbehandling förklarade bibelkommissionen att den eftersträvat ett ”verkligt, levande samband med den äldre bibeltraditionen” och ”en viss högtidlighet och värdighet i uttryckssättet”, samtidigt som den velat ”uttrycka sig så som man gör i naturligt, nutida svenskt talspråk”. Det låter svårt. Mot en stilbrytning som sådan skall emellertid ingen invändning resas; av den kan förfarna händer göra underverk. Men vid tillredningen av den mixtur, som bjuds framför allt i Nya testamentet, måste kommissionen själv ha fallit offer för språkets makt över tanken. En så maskinmässig hoplappning av stilelementen hade knappast behövt inträffa, om inte grundåsikten om språket som mekanism, som stumt verktyg hade suttit fast i medvetandet. För den som betraktar sitt språk som ett dött föremål stöter det på allvarliga hinder att ge stilen liv.
Vad liknar språket då? Den uppfattning om dess väsen, som ligger till grund för statsrådets direktiv, kan anges med den enkla satsen att språket utvecklar sig. Det är ingen uppseendeväckande tes. Den saknar inte vetenskaplig hävd och stämmer rätt bra med den allmänföreställning vi gör oss om språket som en levande organism. Eftersom en utveckling sker på givna betingelser enligt urskiljbara lagar borde det vara en helt rimlig uppgift för sakkunnigt folk att ta reda på betingelserna, peka ut åt vilket håll denna utveckling kommer att gå och föregripa den.