1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 13 14 15 16 17 18 19 20
Här om någonsin måste man vara på sin vakt mot språkets makt över tanken. Vi rör oss med liknelser, inte med identiteter; längre lär vi inte komma. Och ordet utveckling är ett av de tvivelaktigaste element, som insmugit sig i vårt dagliga språkumgänge. Inom biologin där det har egentligt hemvist och fått sin bestämda innebörd, betyder det för det första en förvandling i en fast riktning: från knopp till blomma, från blomma till frukt, från foster till fullgången individ, aldrig tvärtom. Vidare innebär det en förvandling, som är väsentligt betingad av den eller det förvandlades egna anlag och inneboende resurser. För det tredje betecknar det regel en fortgång från ett lägre stadium till ett högre. En motsatt förvandling heter inte utveckling utan regress.
När vi i dagligt tal använder uttryck som den politiska utvecklingen, turistväsendets utveckling, arkitekturens utveckling eller språkutvecklingen, är det fråga om något helt annat. Vad vi åsyftar är rätt och slätt en förändring, som än går åt det ena hållet, än åt det andra, som aldrig är betingad av någon i själva företeelsen inneboende kraft utan från fall till fall styrs av utifrån vidtagna åtgärder och annars skulle utebli. Men ordet trugar på oss sina bestämningar från biologi, och vi håller till godo. Man kan inte hejda utvecklingen, säger vi, också om allt sådant som bevisligen skulle upphöra i samma ögonblick vi lät bli att göra någonting eller gjorde någonting annat. Särskilt svaga är vi för den från biologin lånade utvecklingsskalan, enligt vilken ett följande stadium blir bättre än ett förgående. I kraft av denna ljusa tro är vi beredda att deformera vad som helst och kalla resultatet reformer.
Överförd till språket kan en sådan tillämpad utvecklingslära inte ge säkrare slutledningar än teorin om språket som mekanism. Ett påfallande exempel är när vi talar om skriftspråkets förändring till större likhet med talspråket och kallar det en utveckling. Varje människa vet att det måste förhålla sig tvärtom. Talspråket fanns först, till och med i de romantiska filologers ögon, för vilka språket var ett övernaturligt väsen, framsprunget ur en mytisk skapelseakt. Av talspråket formades skriftspråket. Om det sistnämnda är på väg tillbaka till sitt första stadium, är detta inte en utveckling utan en regress, om vi alls skall införa begreppet utveckling. Medges att det är en tvist om ord. Men gäller det språket, är ingenting viktigare än orden. Vad exemplet belyser är inte heller vad som hände i verkligheten utan det faktum, att ordet utveckling är missvisande. Och vi har just bevittnat ett fall, där försöket att stöpa om skriftspråket efter talspråket betydde en katastrofal tillbakagång. I verkligheten är det varken fråga om utveckling eller regress utan om en växelverkan, ömsom i båda riktningarna, som började när den första bokstaven ritades och sen dess pågått, ibland till skada, ibland till båda parters gagn.