1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 15 16 17 18 19 20
Att ett nytt ord vinner snabb spridning, därför att det anger en okänd företeelse, som plötsligt blir allmänt samtalsämne, är en självklar sak. Exemplet utan motstycke är väl en glosa, som inom loppet av tjugofyra timmar införlivades med snart sagt alla civiliserade tungomål jorden runt och nu är utdött: sputnik. Mindre påfallande men av större intresse är förändringarna av vårt sätt att uttrycka sådant som hör till vanlig erfarenhet. Vad man i detta sammanhang har skäl att uppmärksamma är det ibland förbisedda förhållandet, att en gång har varje ord varit okänt. När 1526 års översättning av Nya testamentet släppte ut i marknaden ord som berömma, förarga, förfölja, förgäves, helig och rättfärdig, befanns de tarva en förklaring; de ansågs då lika skinande i präglingen som när nu statussymbol och trend, design och upptrappning, kontroversiell, relevant och flexibel, testa och diskriminera prånglas ut. Men väl satt i omlopp hamnar ett gångbart ord snart hos gemene man. En mängd ord med självskriven plats i dagligt tal och allmänt bruk har också ett anmärkningsvärt sent födelsedatum. Beteckningen överklass och underklass stämplades, såsom Henry Olsson nyligen påpekat, av Almqvist. Dagteckna, dödsbo, innebörd är nyskapelser av Rydberg. Kallhamrad är, så vitt jag vet, ett av Strindbergs otaliga lyckokast. Ofrisk infördes av Heidenstam och ansågs då fornhärmande. Så betraktades också ovis, otrygg, oöm — nu vanligast i idrottsspalterna — omild, orädd, som alla för femtio år sen enligt dåtida fackmän var förbehållna språkets högre stilarter och nu är i var mans mun. Ett ord med så vidsträckt användning i samhällslivet som dödtråkigt är Selma Lagerlöfs.
Men av minst lika stor vikt är att så många uttryck, som för århundraden sedan var föråldrade, inte är det i dag. Bland ”gamla och sällsynta ord” i Hercules anger Stiernhielm sådana som fåne, flock, gladlynt, alster, snille; Karl XII:s bibel uppräknar i sitt glossarium för ”svenska ord som äro mörka och äro komna utur bruk” sådana som ingen vuxen svensk i detta nu står främmande för: ljuv, dvala, gåta uttänja. Exemplen på dessa vokabulärskiften är outtömliga. Det är ord, gamla eller nydanade, halvt bortglömda eller helt okända, skapade eller återupptäckta av skriftspråket och begärligt uppsnappade av talspråket eller vice versa. Det är inte frågan om en fortgående utveckling i en viss riktning utan om det smittande uttryckssättet, i vilken hjärna det än runnit upp. Och där är en viktig omständighet, som tydligen måste läggas på minnet, fast var dag bekräftar den: självfallet smittar de ovanliga orden mer än de välbekanta, mot vilka man redan är immun. Min tro, som kräver en stark vederläggning, är att om man alls kan tala om en lag för ordvalets förändringar och förnyelse, finns den i växelspelet mellan epidemi och immunitet.