1 2 3 4 5 6 7 8 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
Säger vi Gethsemane park eller plantering i stället för örtagård, talar vi om militär, kapten och polis i stället för knekthop, hövitsman och rättstjänare, kallar vi publikanerna för tulltjänstemän och lärjungarna för elever, så är översättningen lika ordagrann men avleder läsarens föreställning från den värld, varmed vi skulle göra honom förtrogen. Det är inte glosornas härkomst och ålder det kommer an på. Knekt, hövitsman, rättstjänare och lärjunge är de yngre orden och germanska; militär, kapten, polis och elev är de äldre och latin, respektive grekiska. De har alltså både ålderns och språknärhetens företrädesrätt. Men de är stilvidriga, därför att de associerar i galen riktning. Helt paradoxalt är förhållandet med ord som diakon och biskop, som lånats ur bibeln och inte utan missförstånd kan användas på svenska, där originalet har dem.
Den moderna bibelns sympatisörer och antipatisörer har förenat sig i att finna 1917 års översättning missriktad. Kritiken, som på mer än en punkt förefaller ensidig och obefogad, behöver inte upprepas men kan sammanfattas: tillsatt år 1773 framlade bibelkommissionen 1917 ett resultat, som efter etthundrafyrtiofyra års förberedelse var förhastat och efter en dag förlegat. Huvudinvändningarna gällde dess språk. De anges av riksdagens allmänna beredningsutskott med facitmässig lakonism, när det i sitt utlåtande om den nu aktuella bibelfrågan berör 1917 års version: ”Av kritiker har anförts dels att stilen är alltför högtidlig och ålderdomlig, dels att den är för modern och alldaglig.” Kortare och tydligare kan man inte beskriva utgångsläget för nästa försök. Det är en påminnelse till dem som skall efterträda den förra bibelkommissionen på podiet om i hur hög grad det liknar en schavott. Om en upprepning skall hindras, gäller det att finna anledningen till det man vill undvika. Och eftersom man förra gången inte lyckades gå språket i förväg, är det första man frågar sig: brast den dåvarande kommissionen i sakkunskap? Inte alls. Den tidens bästa män på hithörande områden stod till tjänst, brinnande av uppriktigt nit. Är folk nu för tiden skarpsinnigare, kunskapsrikare och säkrare i sitt omdöme än för femtio år sen? Föga troligt; i varje fall inte när det gäller framtiden. Var anledningen till misslyckandet en annan målsättning — att de lärda männen inte tog befattning med aktuella språkkrav? Alldeles tvärtom. Ett gemensamt patos förenade dessa språkforskare i ett uppror mot den föregående generationen, för vilken deras vetenskap hade bestått i att undersöka språket i ett förgånget, ”klassiskt” skede och därur hämta föreskrifterna — de enda giltiga — för dess rätta bruk. De nya männen såg däremot som sin uppgift att kartlägga det språk som talades och skrevs i dagens Sverige. Det var där de ville utläsa dess lagar och finna dess kommande uttryckssätt. Vad var då felet?