Symposiets titel är ett citat, hämtat från ett verk av Wolfgang Köhler, filosofen och psykologen, professor först i Göttingen, sen i Berlin, sist i Pennsylvania, dit han undslapp från nazisterna. Första dagen hölls bland andra ett föredrag av E. H. Gombrich, lärjunge till Köhler, landsflyktig som han och nu konstprofessor i London, och han avslutade det med att berätta om dennes sista natt i Berlin, innan flykten kunde sättas verket. Köhler tillbragte de långsamma timmarna tillsammans med några likasinnade, och medan de väntade och undrade, om någon i sista minuten skulle komma stövlande och bulta på deras dörr, spelade de kammarmusik. ”Such is”, sa Gombrich, ”the place of value in a world of facts.” Det var ett nyckelord. Sådant är mänsklighetens predikament, i väntan och undran, vem eller vad som skall komma upp för trapporna och bulta på vår dörr. Men nu med den skillnaden, att vi har ingenstans att fly och den kammarmusik finns inte, som ens kan fördriva tiden.
De vetenskapliga framstegens andel i det nu uppnådda tillståndets oöverskådliga risker är uppenbar och var en huvudanledning till symposiet. Men varken avsikt, förlopp eller utgång var sådana, att de omvälvande upptäckternas målsmän skulle sitta på den anklagades bänk och förklaras skyldiga till att vi nu står inför en fortsättning, som i värsta och mest överhängande fall kan innebära släktets fullständiga utplåning — vi har redan lagrat sprängämnen nog för att sörja för den sluteffekten. Vetenskapens framskjutna roll i detta mänsklighetens katastrofala trångmål är ömsesidigt obestridd, dess ansvar är en annan historia. Ansvaret måste alltid vila inte hos dem som frambragt ett resultat utan hos den som anlitar eller missbrukar det. Att anklaga atomforskaren för förödelsen, när en vätebomb sprängs, är som att förebrå Newton att den faller.