Epitafier
Till ögonblicket vill vi ropa: ge dig av,
till solen: öka stegen, skynda vidare!
Med sträckta halsar håller dagarna god trav
och löftet är vår härold och beridare.
Historien sadlar om vid varje håll, på flykt,
på jakt att jubla över efterträdare.
Var bastion som människotankar brydsamt byggt
skall tiden grusa, flinkast bland förrädare.
Var form vi danat har sin tid, var tid sin form.
Varje minut är mogen för reformerna
och lãmnar lãngs sin bana spåren av en storm,
de glömda spillrorna, de dömda normerna.
Vid horisonten väntar oss bönhörelse.
Där når vi syftet, skördar frukt av handlingarna.
Ty målet som vi strävar mot är rörelse
och grunden som vi står på är förvandlingarna.
– Vad mer? Allfader, är du Allgod, Allvis, Alltid?
Ge mig så mycket alltid jag vill ha, sen stopp.
När floden ännu sväller, låt den ha sin svalltid.
När ebben tappar sugen, låt den få fritt lopp.
Gör det till plågoläger eller till en lisa,
vad skillnad skulle det bli mig den dag jag dog?
Ditt trägna långmod är en tröttsam orättvisa
mot en som av de bägge redan hade nog.
En horisont? Var ser vi den i ökenlanden.
där tom och ödelagd en solvidd går i kras
för oss, med tungan torr och huvudet i sanden
och utom syn och hörhåll fläkt av en oas.
Visst har vårt släkte framtid, vi är sammansvurna
och följer föregångarnas bestämda spår.
Den ärvda dyrgrip som vi bär på är en urna,
där eftervärldens aska raskt blir ett med vår.
En nordisk löftets härold travar mot ctt gråvitt
nedisat Hel, och sömnlös drar jag i hans tõm
och gäspar till. Så underbart att jag har sovit!
Sả skönt att vakna upp, när livet var en dröm.