Förord – hyllning till Inga Tidblad
Följande trio dikter hör till den sortens tilltag som varje skribent ryggar tillbaka för: prologer. Under årtiondenas gång har jag ryckt in i fler betunganden av det slaget än jag kan eller vill komma ihåg. Alla hade samma anledning, att ärendet var behjärtat, vilket det var skäl att betona, när tillfället fanns. Därmed basta. Att jag nu ger tre prologer rum i en bok innebär i och för sig inte att de skulle ha varaktigare kaliber än den otryckta resten. Men Inga Tidblad bad mig skriva dem för henne. Det ger mig någon rätt att skicka denna treklöver som en hyllning över rampen till en av de största skapande begåv-ningar som jag sett på något område men som med hela insatsen av sin konstart var beroende just av ögonblicket, just av sin övertygande närvaro, just då och av sin strålkraft, med andras ord på sina egna läppar, vid alla de tillfällen när vi hade hennes följsamma, uttrycksfulla fantasirikedom inför oss på scenen.