Man på refugen
I gatans farled spred de blanka skeppen
av lack sin svallvåg av blå motorgas.
Då såg jag mannen med den vita käppen
och brillor av ogenomskådligt glas.
Jag såg de mörka linserna, som skymmer
en blick som själv är skymning, själv är skymd.
Vad bilder har han av en värld, som rymmer
bak slutna ögonlock sin hela rymd?
Han stod och väntade grönt ljus, det tecken
som säger: Faran över. Du kan gå.
Hur fann han vägen till de gula strecken?
Hur får han tecknet som han väntar på?
Är det ett sjätte sinnes verk, som jämte
de andra leder honom dit han vill?
Det sjätte sinnet är en fras. Det femte
blev han berövad. Inget nytt kom till.
Det är ett underverk, en uppenbarelse
som tar hans arm och säger: Kom, min vän.
Det undret är han själv, hans hela varelse
som står och lyss med varje nerv på spänn.
Allt är försåt, var gatsten lägger snaror
för foten, och han saknar blick för dem,
omvärvd av tusen oupptäckta faror
på lur bland skuggorna längs vägen hem.
Se, bandet om hans arm tycks sammanbinda
hans lott med tankens första soluppgång,
ty siaren och sångaren var blinda.
Vår andes saga är den blindes sång.
Vi som har blick för allt, vi lär oss blunda
för nästan allt som far med dagens vind.
Han anar mer, han märker annorlunda,
som kärleken är blind, som tron är blind.
Han stod på trottoaren, hörde svallet
av gatans ljud, som växte mer och mer,
han som var utvald till det svåra kallet
att öppna ögonen på dem som ser.
Lär mig din tro, din kraft, ditt mod att leva
där varje steg är vågspel och bedrift,
när mina egna fingertoppar treva
i blindo på en outtydbar skrift.