Vi kommer i förbigående
hit in till det aldrig förgångna,
till rampen, vars ljus blev stående
halvbrända vid skönhetens hov.
Vi flyr från en dröm vi bejakade,
hetsade, blinda och fångna,
till Törnrosaslottet som vakade
medan århundradet sov.
En scenvärld, en skenvärld, en hägring blott
men ett levande andeväsen,
om än för ett ögonblicks fägring blott
besjälat av kunglig nåd.
Och av honom själv fördelades
de roller som ingick i pjäsen.
Det var hans intriger som spelades,
hans segrar som tog applåd.
För ärans plymerade ståtlighet,
triumfens teaterskisser,
för bländverkets fagra försåtlighet
och bragdens ädla tirad
kom slutet och vedergällningen:
om livet höll till i kulisser,
gick döden med på förställningen
och kom på en maskerad.
Den eld som glödde och skimrade
i Gustavernas hjältesaga,
de högburna planer som timrade
mot skyn sina hugskott, förgick.
Vad fanns som motstod förödelsen?
En fjäril på Haga,
den flyende pånyttfödelsen
av skönhetens ögonblick.
Så fick vårt rike en märklighet
att vårda som arv och eget:
en annan, ljusare verklighet
än den vi jagar förbi.
Historien hejdar sitt skeende,
dröjer på steget
och ser sig om med ett leende,
vars namn är poesi.
tillbaka till diktförteckning