Dramaten sida 14
Enligt Gierows egen bedömning förelåg vid hans tillträde som chef ”ett tekniskt ultimatum, som tvingar teatern att snart inställa sin drift». En av hans väsentligaste uppgifter blev därför att få fram ett förslag till en radikal ombyggnad och en genomgripande teknisk modernisering. Från början förstod han att projektet skulle ta flera år i anspråk men menade, att det borde kunna genomföras »medan teatern normalt fortsätter sin verksamhet». Med sin skrivning hade Gierow skickligt vänt kravet på nedskärningar av statens bidrag till driften, så att dess udd riktades mot staten själv genom kravet på omfattande nyinvesteringar i den statsägda teaterbyggnaden. Han anade inte då att det skulle dröja ända till mars 1960, innan Stora scenen kunde nyinvigas med tre festpremiärer i rad. Det krävande helklassiska invigningsprogrammet med Euripides Trojanskorna, Shakespeares Hamlet och Strindbergs Till Damaskus avslöjade den vision som från början besjälat Gierow.
Han gick målmedvetet till verket och uppvaktade i januari 1952 personligen statssekreteraren i handelsdepartementet Kurt Holmgren i saken. Sin argumentation vidareutvecklade han strax därefter i ett konfidentiellt brev. Mest kritisk var situationen för själva scenhuset, framhöll Gierow. Sidoutrymmena kring scenen gav ”otillräcklig plats” för de många och ofta utrymmeskrävande arbetsmomenten. Samtidigt var skådespelarlogerna för små och för få. Det belysningssystem som successivt lappats på sedan 1908 krävde nu ständiga och tidsödande reparationer, och arbetet med ljussättningen fick ske i hälsovådliga och uppsplittrade lokaler. Lika besvärande för den moderna scenkonsten var det gammalmodiga, sluttande scengolvet som innebar tidskrävande arbetsmoment för tredimensionella dekorelement. För att kunna ”följa scengolvets sluttning var vridscenen upphängd på ett sätt som starkt frestade på konstruktionen”. Den krävde dessutom speciellt anställd arbetskraft för att vissa vridningsmoment skulle kunna genomföras. Ett lika allvarligt hinder för ett rationellt arbete på scenen utgjorde verkstäderna, som genomgående var för trånga och föga funktionellt utrustade för att utföra modern scenografi. Bäst fungerade tydligen snickeriverkstäderna, som förflyttats och nybyggts vid 1936 års ombyggnad, medan måleri- och tapetseringsverkstäderna liksom skrädderiet var för trånga, ofunktionella och ohälsosamma. Dessutom var dessa verkstäder så lokaliserade i teaterbyggnaden, att kommunikationen dem emellan eller med scenen högst väsentligt försvårades, vilket ibland fördröjde repetitionsarbetet.
« Index