Dramaten sida 53
Vad den nyskrivna svenska dramatiken angick, menade Gierow att den till följd av de regler som gällde för nationalscenen hade ovanligt goda yttre betingelser jämfört med internationella förhållanden. Under hans period låg andelen svensk dramatik genomsnittligt på 30 % av det totala antalet föreställningar, en siffra som också gällde för landet i övrigt. Dramaten förvaltade alltså inte sitt speciella uppdrag att värna om svensk dramatik i högre grad än teatrarna i gemen. Som dramatiker var Gierow visserligen medveten om nödvändigheten för en dramatisk författare att bli spelad för att kunna utvecklas men försvarade en stram hållning gentemot den strida strömmen av insända manuskript. I två artiklar försökte han 1954 närmare belysa gången inom teatern och de normer som tillämpades vid bedömningen av insända verk:
Talet om att svensk dramatik inte går är nonsens. [—] På en svensk teater finns det ingenting som slår så bra som en svensk pjäs, om den slår. Den teaterledning, som inte är medveten om detta, är blind på båda ögonen. [—] På den avvisade författaren kan denna tröst gå genom märg och ben: det finns ingen misstro mot svensk dramatik; vad man tvivlar på är bara hans pjäs. Och det är nog bäst att se den möjligheten i ögonen. (SvD 29.8.1954.)
Målsättningar och principuttalanden är en sak. Vad som räknas vid teatern är vad som spelas, hur det spelas och när det spelas. Några konkreta exempel på detta kanske kan ge en slutlig bild av den Gierowska eran på nationalscenen. För att få dessa exempel vänder vi blicken mot Dramatens regissörer och deras gärning.
« Index