I slutet av december 1952 var Ödéens utredning klar efter ett halvt års arbete, uppenbarligen i mycket nära samverkan med olika representanter för teatern. Styrelsen hade också möjlighet att behandla utredningen i koncept, innan den överlämnades till departementet. Av ett protokollsuttalande framgår det hur utomordentligt nöjd man var med det sätt på vilket teaterns intressen hade blivit tillvaratagna. I Ödéens skrivelse fördes i anslutning till 1933 års teaterutredning en intressant diskussion, om man vid ombyggnaden borde utgå från ett program för en folkteater med dess krav på jättelika publikutrymmen och en därtill anpassad scenteknisk apparat eller inte:

Man kan emellertid numera tjugu år senare också ifrågasätta, om icke utvecklingen på teaterområdet gått en annan väg än vad som svarade mot de efter första världskriget under inflytande av de stora sociala och kulturella omvälvningarna skapade teateridealen. Det är kanske icke helt oriktigt att man nu snarare tycks skönja en — måhända delvis samtidig — utveckling mot den mera ”intima” teatern med begränsat publikutrymme och med därtill anpassad scen. I fråga om scentekniska resurser hade 20-talets teater stora krav på ofta invecklade tekniska hjälpmedel, syftande till fullständigaste möjliga illusionsskapande i scenmiljön. Som från flera håll har påvisats var detta ett uttryck för teaterkonstens försvarsreaktioner inför konkurrensen från filmen med dess resurser till fullständig illusion — i synnerhet sedan den även fått det talade ordet. Icke minst i senare tids teaterdebatt torde man emellertid kunna urskilja en stark strävan till att återföra teaterkonsten till dess egenart, där det sceniska resultatet bygger på den subjektiva illusionen, skapad genom en växelverkan mellan skådespelarens och regissörens fantasi och den enskilda åskådarens; där miljöillusionen ej föreligger färdig utan även den med stöd av sparsamt utnyttjade hjälpmedel i dekoration bygges upp genom samma växelverkan.

föregående sida nästa sida

« Index