Dramaten sida 51
Gierows repertoar
Arbetet på scenen var vad Gierow kallade ”de många viljornas brytnings- och tummelplats”. Detta gällde inte minst under 1950-talet, då Dramatens ensemble kunde uppvisa ovanligt många självständiga och lysande scenpersonligheter, många fler än som här nämnts. Men vilken repertoar satte man då upp? Gör man en kvantitativ analys, finner man att chefsskiftet mellan Pauline Brunius och Ragnar Josephson utgör en skiljelinje. Efter 1948 kom en uppgång för det seriösa dramat, med ett stort inslag av världsdramatikens klassiker. Denna inriktning fullföljdes och vidareutvecklades av Gierow. Det är tydligt att Dramaten här gått i spetsen för en allmän utveckling inom svenskt teaterliv under 1950-talet. Gierow framhöll själv med stolthet vid slutet av sin chefstid, att det gamla knepet att blanda upp repertoaren med lättare komedier och farser inte längre behövde tillgripas för att dra fulla hus.
Lika lyckosam var inte hans plan att ge Dramaten en fast repertoar. Gierows uttalade målsättning var 1951 att bygga upp en ”standardrepertoar” med två à tre instuderingar per år, som kunde vidmakthållas under en längre period. Han ville ha en Hamlet samt uppsättningar av Ett drömspel och Fröken Julie vid sidan av mindre svenska klassiker som Johan Ulfstjerna och Swedenhielms. Efter ombyggnaden, då han fått de scentekniska förutsättningarna, strandade dock projektet på motstånd från skådespelarna. Vid ett tillfälle motiverade Olof Widgren sina betänkligheter:
Att spela samma roll kväll efter kväll gör det lättare att behålla koncentrationen, inlevelsen. Men genom repertoarteatern kan det bli spel var femte kväll eller en gång i veckan och då är det värre. [—] Man tvingas att memorera läxan före – och det är inte nyttigt. För mig förtar det mycket av fräschören i entrén om jag måste tänka på läxan. Glädjen att säga en replik är borta om jag nyss mumlat den i logen.
« Index