De oumbärliga fördomarna sida 11
När inträder denna utveckling från människa — för att inte tala om övermänniska — till det under-aplika, till det nedanvargiska, till subdjungelstadiet? Naturligtvis äger den rum i samma ögonblick som vi förlorar vår egenart och vårt skiljemärke, vår känsla för värde och skuld. Och detta kan inte inträffa, annat än om vi berövas vår personlighet. Vem är i stånd att begå den sortens stråtröveri, som plundrar oss på allt vad värde vi äger och har, däri inberäknat omdöme och förmågan av eget oavhängigt tänkande? Det finns alltid en, men kanske bara en, som förmår det: man själv. Är vi villiga att göra något sådant? Ja, sannerligen; vi begår det om och om igen, varje gång vi uppgår i en sammanslutning, bildar en grupp, uppslukas av en mängd. Det har i första hand ingen betydelse vad sorts mängd det är och vad sammanhållningen innebär. Det kan vara, som jag sa nyss, en nation, en klass, en ras, en bekännelse, ett gäng, en maffia. Så länge vi handlar som alla andra, tar vi inget personligt ansvar för vad som händer. Vi har, kanske ibland till vår oändliga lättnad, blivit kvitt den tryckande börda, som heter känsla för värde.
Från den synpunkten, driven till ytterlighet, är definitionen av människan som ett socialt djur helt vilseledande. Hon är tvärtom en varelse utan djurets naturliga sociala instinkter, och hon kan inte tillägna sig dem utan att förlora sin mänsklighet. Det bör upprepas, att detta är att renodla synpunkten. Men renodlingen kan nog vara till något gagn när det gäller att bestämma ett värde och tillerkänna det dess plats i vår tillvaro. Ty från samma synpunkt skulle vi inte tala om moral som ett allmänt antaget värdesystem. Vilket system som helst kan bli allmänt antaget, varje gärning, varje illdåd kan bli gillade och stadfästa av vår omgivning. Det är vad som händer i vartenda krig; det är vad som hände i Vietnam, i den by bars namn kommer att stå kvar som kapitelrubrik över vad en genomsnittsman kan åstadkomma under samhörighetens fälttecken, de är vad som hände i Berlin, när Wolfgang Köhler spelade kammarmusik i väntan på att ett nytt, allmänt antaget värdesystem med hårda stövelsteg skulle äntra hans trappor, det är vad som händer i detta ögonblick, medan vi håller till i Akademiska Föreningens stora sal och så många människor sitter så mångenstädes runt vårt stackars jordklot och undrar, om någon skall komma och bulta på deras dörr.
« Index