De oumbärliga fördomarna sida 12
När Jaques Monod framhöll, att den största faran för mänskligheten från vetenskapligt håll är förintelsen av det traditionella värdesystemet, beklagade han inte förlusten av traditionen utan av ett värdesystem. Han menade inte att den kunde botas genom att vi återvände till något förgånget. Han förklarade tvärtom rent ut, att vi måste göra ”a complete tabula rasa” och börja på nytt. Gott, vad är i sådant sammanhang ett tabula rasa? Var finns första steget i en värdeskala? Jag kan inte tänka mig något annat än en enda människa, vilken som helst, the man in the street, men på en gata, där alla dörrar är låsta, alla fönster stängda och mörka, lämnad ensam där under en himmel utan stjärnor med sin egen känsla för värde och skuld, sin egen föreställning om vad som är gott och ont, utan någon att följa och utan någon som följer honom, utan någon att skylla sina gärningar på, utan någon att befalla, alltså fri. Det är ett tabula rasa, där vi kunde börja på nytt. Det skulle innebära att tesen om massan, om mängdens vikt — för att anlita den Hegel-marxistiska tankegångens yttersta grundsats — ur sig själv nu har frambragt sin antites, individualismen, och att den dialektiska logikens pendel har nått det höjdläge, där det är tid att vända. Det skulle innebära paradoxen, att räddningen för mänskligheten som helhet inte ligger i all vidsträcktare organisationer och allt mer omfattande manifest och dekret utan i ett allmänt erkännande av individen, varje individ, och att das radikale Böse är den kränkning av en enda, som bara många kan begå. Den övergivne mannen utan ledstjärna i gatans mörker är bäraren av mina tre fördomar. Han är vem som helst. Det är hans framtid som står på spel, om den skall bli ödelagd eller värdefull, a destiny or a destination.
« Index