De oumbärliga fördomarna sida 2
De äldres förfäran över generationsavståndet är lika överflödig, inte därför att den är obefogad utan tvärtom därför att den är så välgrundad att den tjänar ingenting till. Ålderns visdom talar ibland med något höjd röst; så gör de flesta lomhörda. Den talar dessutom för döva öron; det är det som tar så förtvivlat på stämbanden. Att ålderns visdom verkligen skulle nå fram till ett annat släktled är det klokast att inte räkna med. En sådan insikt kan smaka beskt, det är fullt begripligt inte minst för den som befinner sig just i den situationen. Men jag tror inte att den kan avhjälpas. Bland annat därför att jag inte riktigt skulle tro på en ungdom, som villigt lyssnade till alla de goda råden. Den måste söka egna synpunkter och börja med egna rön. Den bittra sanningen har ju formulerats många gånger av folk som har velat räkna fram sitt livs summa, vilken alltså blir plus minus noll. Det är bäst att erkänna den saken. Det enda arv vi egentligen kan lämna efter oss är ett livs samlade erfarenheter. Behövande, kanske rent av nödställda arvtagare finns, men om det vi har samlat ihop är fattigt eller rikt saknar all betydelse, för det passerande ögonblicket tar rubb och stubb i arvskatt.
Det är av det skälet som jag har tagit min utgångspunkt i generationskonflikten. Båda parter förlorar på den, ingendera parten kan avstyra den. På så sätt har företeelsen allmännare räckvidd, den är typisk för den långa raden mänskliga situationer, som utvecklar sig på olika plan och sätt men som till gemensam grund har oförmågan till inbördes förståelse. Oförmågan har varierande anledningar. Den vanligaste är väl att vi helt enkelt inte vill förstå. Den är antagligen därtill den viktigaste av alla konfliktanledningar, den som fäller de ödesdigraste utslagen. Men den är ingenting att uppehålla sig vid här, eftersom den är ohjälplig, om inte den stunden skulle komma, då man vill förstå. Då först har vi något att resonera om, undersöka och om möjligt rätta till. Och det är det läget som är det intressanta: när vi vill förstå men inte kan. Vad hindrar oss? Ett av de vanligaste hindren tycks vara, att vi har olika fördomar. Det som gör hindret verkligt svårt är att för egen del har vi som bekant inga fördomar. Tvärtom, fördomar är en sorts fastlåsta vanföreställningar som förekommer hos andra personer. Ibland är de kollektiv tillhörighet och kännetecknar klass, folk, ras, bosättningsområde eller klick. Deras utmärkande drag är att ingen människa förstår dem, utom inom sammanslutningen, där de ibland får grundlagskaraktär.
« Index