De oumbärliga fördomarna sida 3
Jag har särskilda skäl att här och nu komma ihåg två sådana gruppbildningar. Den ena är just generationerna. De yngre har ibland för sig, att fördomar är något som kommer med åren, är utslag av en förstelning i tankeverksamheten och därmed helt hör till åderförkalkningens hägnade område. De äldre tror sig veta bättre och mera, att fördomarna sammanhänger med otillräcklig erfarenhet och prövning; efter hand nöts de bort och flagrar av, och när man nalkas livets slut har man inte mycket kvar av dem heller.
En annan sådan gruppbildning, som jag håller ögonen på just nu, är den akademiska. Det finns, eller har funnits, vetenskapsmän med en stadigt rotad övertygelse, att fördomar är vanligast ute i det praktiska livet, vars robusta handlingsmänniskor med sina relativt oskolade hjärnor är benägna att hålla fast vid sådant, som forskaren med sitt mera slipade intellekt snart genomskådar och gör sig kvitt. Det kan hända att detta är sanning. Vad som är säkert är att motsatsen är sanning, nämligen att de handfasta realisterna ganska snabbt brukar bli anmärkningsvärt fördomsfria, om man bortser från de fördomar, som de har påvisbar nytta av. Vetenskapen däremot, långt ifrån att vara fördomsfri, är i grund och botten otänkbar utan ett antal bestämda fördomar, som den förkastar ytterst motvilligt och då inte alls därför att de hänger i luften utan därför att den — vetenskapen — liksom handlingsmänniskan inte längre har någon nytta av sådana föreställningar.
Jag har börjat med de här fallen därför att de båda ju gäller förutfattade meningar om fördomar. Det sista är på så sätt bra att de kan hjälpa till att avlägsna den uppfattningen, att fördomar skulle vara oförenliga med högre intellektuell verksamhet, att de skulle vara tecken på andlig efterblivenhet, urartning eller lojhet. I allas vår mundering ingår en ammunitionsgördel av fördomar av olika kaliber, som vi fyrar av allt efter behov. De bidrar till att försvåra den ömsesidiga förståelsen. Därför kan det vara angeläget att försöka något närmare bestämma deras art och tänka efter, vilka vi kunde avvara och vilka vi måste bevara. Själva definitionen är redan antydd och behöver kanske inte vålla bekymmer: en fördom är en obestyrkt grundsats. Med obestyrkt menar jag egentligen inte bara att den har lämnats obevisad utan att den inte kan bevisas. Den är och förblir en förutfattad mening utan annan grund än att jag har den, vilket betyder att jag i ett eller annat avseende tycker mig behöva den. Frågan är nu hur starkt det behovet skall anses vara och vilka fördomar som är omistliga.
« Index