De oumbärliga fördomarna sida 4
Jag tänker inte upprätta en katalog över dem. Tvärtom skall jag ta enklast möjliga och närmast till hands förefintliga exempel och nöja mig med vad det kan leda till. Alltså: Ingvar Holm ringde upp mig för en tid den och frågade, om jag ville komma hit och tala om vad som helst, och jag tog mitt ämne direkt ur telefontratten. Ty, i princip: på Ingvar Holms fråga kan jag svara ja eller nej; vidare: vad jag har att säga här kan bli bra eller dåligt, oavsett vad jag själv tycker; slutligen: om det blir dåligt har jag mig själv att skylla. I var och en av de tre meningarna ligger en obestyrkt grundsats som jag har; jag rör mig alltså redan här med tre fördomar. Den första meningen innehåller arbetshypotesen att jag har en fri vilja, den andra fiktionen att det finns ett objektivt värde, den tredje postulatet att jag har en personlig skuld. Det är tre antaganden på något olika plan som har det gemensamt, att ingetdera kan bevisas och att alla är väsentliga för min tankeverksamhet — tre veritabla fördomar, därför att de finns där före min dom, innan jag kan fälla ett omdöme och låta det få gällande kraft, med andra ord innan jag kan forma en åsikt eller begå en handling.
Självfallet kan det bli svårt att enas om vad som är oumbärligt i en sak, när det samtidigt är lätt att bevisa, att den inte finns till. Så är fallet med alla tre begrepp, vars talan jag här för. Värst åtgången är friheten. Från ett håll kommer psykologer, som har sin SR-formel för allt vad som händer oss här i livet. S betyder, parentetiskt anmärkt, stimulus, R response. Vi kan ju, behändigt nog, använda samma initialer, bara vi låter dem byta plats, när vi beskriver de snäva villkor, som så tillerkännes oss; hela vår tillvaro är reglerad av yttervärldens impulser; vi existerar bara som automatiska Svar (där har vi s:et) på Retninger (där kom r:et). Från ett annat håll dyker ärftlighetsforskare upp och förklarar, att vad jag är och vad jag gör beror på mina gener. Ytterligare ansatt blir friheten av sociologer och politiker, som kan reda ut att hela min tillvaro är byggd på det faktum att jag är inordnad i en gemenskap. Inträdesbiljetten dit är min personliga oavhängighet; erlägger jag inte avgiften är min frihet rättslös, betalar jag, har jag avhänt mig den. Sen har vi ändå kvar frihetens långsintaste vederdelomän, de rena filosoferna, som trots enstaka bemödande aldrig har riktigt kunnat skaka av sig de järnsmidda kausalkedjor, som de bär kring handlovar och vrister. Friheten finns inte, principiellt sett. Och där sitter jag ändå med min fördom i hjärteroten och med Ingvar Holm i telefonen och kan svara ja eller nej. Hur är detta möjligt? Jag har min individuella frihet, ingen människa på jorden kan övertyga mig om annat. Psykologer upprepar i talkör att den inte finns i mitt förhållande till yttervärlden, genetiker att den är inbäddad och kvävd i min arvsmassa, samhällsvetare att den är stoppad i gemenskapens stora svarta gryta för att där avdunsta, filosofer att den är inte en felande länk utan en överbliven länk i den tätt sammanhängande orsakskedjan. Vad gör jag då av den? För jag vet ju att jag har den. Bara en lösning är möjlig: att min frihet finns vid sidan om och utanför alla dessa faktorer, att den alltså är strängt personlig, så strängt personlig att den föds med mig och dör med mig, och att så är förhållandet med varje levande människas frihet. Jag skall sen återkomma till den saken.
« Index