De oumbärliga fördomarna sida 5
I fråga om principiell existens har värdet av det inte mycket bättre ställt än friheten. Också här är det egentligen filosoferna av facket som är det argaste vedersakarna. Det hör nära nog till god ton att blankt förneka allt vad värde heter; ordet hör till de få återstående, som man i upplysta kretsar drar sig för att ta i sin mun. Hos oss är det ju framför allt Axel Hägerström som har funnit allt tal om ett objektivt värde anstötligt, men de likatänkandes namn är legio. I det här fallet är de emellertid något lättare att säga emot. Om en filosof bevisar, att ett värdeomdöme är subjektivt och därför ogiltigt, så räcker det inte. Han måste på samma gång bevisa att det finns andra omdömen som är objektiva och därför giltiga, och det blir inte lätt när man väl har satt yxan till roten: det kan bli hela kunskapens träd som ramlar omkull för samma hugg. Över huvud taget lider värdenihilismen av felet att inte vara radikal. Den handlar i det fördolda med värdetillgångar, som den inte uppger i reda mynt. Den räknar med att sanningen — vems sanning? — har ett värde, att bevisningen har ett värde, att slutsaten är klingande valuta, att hela dess lärobyggnad representerar något objektivt värdefullt. Det är att stanna på halva vägen. Den borde löpa kosan fullt ut, förneka värdet av sin egen tankegång och inte anse sig ha nått det mål, där den kan slå sig till ro, förrän den ådagalagt, att den har gått dit förgäves. Då först har den avskaffat det objektiva värdet; då först är den framme.
Det är inte min mening att munhuggas om en bevisning. Tvärtom gäller det ju en som sådan oförblommerat angiven fördom, en grundsats som inte kan styrkas, men som jag inte ser mig kunna avvara. Det är nämligen en del annat som samtidigt slopas, om värdet stryks ut. Det här artar sig till en sorts transcendental deduktion av det tre oumbärliga fördomarna, och det skall man akta sig för, men något i den vägen blir det ändå. Vad är det som slumpas bort på köpet, om värdet går under klubban? Inte medvetandet, inte omdömet, som i den klassiska transcendentalfilosofin, men handlingen. Varje handling har ett syfte. Varje syfte har ett värde för den handlande, annars uteblir handlingen. Om det värdet befinnes subjektivt har ingen betydelse; det är objektivt i den meningen att det är den för oss alla gemensamma grunden för vår strävan. Därför är värdet den yttersta förutsättningen inte för livet men för allt liv i den mån det är medveten livsyttring. Och vi finner det också på andra sidan gränsen för mänskligt uppsåt. Utan värde stannar utvecklingen av; utan värde flyter kosmos ut i kaos. En enda tillvaro är tänkbar utan värde: nirvana, den till absolut potens upphöjda flegman, den orörliga tomheten, där floden har strömmat tillbaka till sina källor under den rena intighetens valv, där ingen orsak gryr, all början har upphört, livet är oförlossat och handlingen bidrar den tid, som är förbi.
Sådan ser tillvaron utan värde ut; därför kastar man inte bort det i första taget. Men det värde, som ett syfte har för den handlande, finns där bara om syftet är hans, med andra ord om han är fri. Och friheten medför att han har ansvar för handlingen, att han har sin skuld i vad som följer. Det tre fördomarna frihet, värde och skuld är så nära förknippade, att man kan koppla dem i rad; utan frihet inget värde, utan värde ingen skuld, utan skuld ingen frihet. Man måste dra konsekvenserna av detta, inte minst när man diskuterar skuldkomplex och neuroser, och tänka på hur erbarmligt fattigt livet blir, om man är utan skuld.
« Index