De oumbärliga fördomarna sida 6
Motsatsen, skuldlöshetens paradis, utmynnar i väl så effektiva neuroser. Enligt moderna psykologers nyssnämnda SR-formel är vi själsligen en försvarsmekanism, vilken punktligt och automatiskt som en fröken Ur upphäver sin stämma i förutbestämda reaktioner på signalerna från yttervärlden. Enligt gällande utvecklingslära är vi till hela vår varelse beroende av våra gener. Deras mutationer är förklaringen till vår uppkomst, och mutationerna beror på en slump: ”Människan är resultatet av en ändamålslös process” ( Julian Huxley d, y., neo-darwinismens primas). Bland existerande skapelseberättelser torde denna ställa de största kraven på from lättrogenhet. Genernas kombinationsmöjligheter är talrikare än dropparna i havet. Likväl skall vi gå med på, att någonting användbart, förnuftigt och funktionsdugligt blir resultatet av en oändlig serie sådana kombinationer, inträffade av en slump. Det är, för att anlita en ibland gjord jämförelse, som att tro att en chimpans, som lärt sig trycka ner tangenterna på en skrivmaskin, förr eller senare måste åstadkomma en sonett. Det är, för att tillgripa en annan, att inbilla sig, att man genom att oupphörligen huller om buller vräka ut vagnslaster med tegelsten till slut får till stånd en katedral. Det är, slutligen, svårare än att leta upp en synål i en höstack: det är att i en sådan stack av oöverskådliga mått ideligen dra det längsta strået, varje gång av en slump. Annars blir ingen utveckling av.
Låt oss undergivet gå med på allt detta. Då får vi också skriva under konsekvenserna. Jag skall här numrera några av dem.
1. Varje personligt människovärde avskrives. Det är inte frågan om en särskild persons värde framför någon annans utan varje människas egenvärde. De kan inte finnas något värde vid sidan om det, där det naturliga urvalet fäller utslaget: förmågan att överleva på andras bekostnad, hela vägen från bakteriofagen till övermänniskan. Vi har bara ett skäl att ondgöra oss över Hitlers förehavanden: att han drog det kortaste strået. Utvecklingen drar såsom förut sagts alltid det längsta, av en slump. Det är den slumpen och inget annat som är vår värdeskala. Det enda vi kan ondgöra oss över är att denna slump spelade Hitler ett fult spratt, annars hade hans väg blivit utvecklingens. Det finns folk som i själ och hjärta tänker så.
« Index