Europa och tjuren sida 1
Vattnet är lögnens moder. Det skummar av glitter och mareld, dess stillhet är blanka förespeglingar, dess löftesrika utsikter undvikande som horisonten och alltid inom synhåll, som den. Jag blev ordinerad en tids vistelse till sjöss i värme för att i något avseende bli bättre. Det blev jag inte, dess bättre. Och maktlös i händerna på ett blitt öde råkade jag för andra gången denna sommar trampa ett däck eller luta mig mot en reling i sällskap med samma gruppresenärer som sist: Aegeiska havets måsar och delfiner. Fartygets kurs är utstakad av ett högsta väsende på rederikontoret, vilka hamnar vi anlöper påverkas inte av mina åtgärder. Jag njuter den gränslösa frihet, som tillkommer en människa när hon ingenting kan göra åt händelsernas lopp.
Men skeppet har jag valt själv. Messapia är ingen lustkryssare utan en fullt anständig båt med regelbundna vanor, som går sin gilla gång med passagerare och last. Utslagsgivande var, att vi på hemvägen skulle lägga till på Kreta. Det var dit jag ville komma, och besöket är över nu. Kretas skarpskurna profil skymtar ännu mot en horisont, som snart inte längre är min, återfärden är anträdd, och jag vet bättre än förut hur biljetten var utställd: Lycksalighetens ö tur och retur.
Jag har varit i en annan värld, en där jag är bortkommen och utan väg. De uppfinningsrika grekerna gjorde en fabel om den, om labyrinten på Kreta, därför att de, nykomlingarna, hade råkat in i en belägenhet, där de med all sin klokskap inte hittade ut. För oss är det en labyrint, där vi aldrig hittar in. Vi behöver ingen Ariadne för att komma tillbaka till vår egen tillvaro, men ingen ledtråd finns som för oss in i dessa irrgångar av olösta gåtor. Till dem hör, att vi inte ens anar vad det var för folk, vars livsyttringar först vårt århundrade har kommit på spåren. Vi vet bara att de varken var semiter eller indoeuropéer; det var när de senare blev påträngande, som deras dagar var räknade. I sin undergång lämnade de efter sig vittnesbördet, att det tusenåriga riket inte är en svärmisk dröm utan en gång har funnits, att guldåldern inte är en legend utan en verklighet som försvann. Vi kan kanske glimtvis föreställa oss hur den såg ut men aldrig förstå hur den uppkom. Hur den gick under tror vi oss veta.
« Index