Europa och tjuren sida 3
I det digra album bilder av kretiska seder och bruk, som utgrävningarna nu gett oss att bläddra i – det sväller ständigt; för inte så länge sedan träffade man på en orörd kungagrav strax intill Knossos – finns en som sir Arthur Evans, Kretas Columbus, kallat The Captain of the Negroes. Freskfragmentet visar en befälhavare i spetsen för två soldater, av vilka man bara ser benen. Till skillnad från dennes är de svarta. Förmodligen betyder det att man på Kreta hade negerslaveri, i så fall också att krigföring betraktades som slavgöra. Men det viktiga är, att bland dessa tusentals bilder av dansande kvinnor, av processioner och tjurspel, av lekande delfiner och vittfamnande bläckfiskar, av en katt som jagar en fasan, av en man som fäster ett smycke om en flickas hals, i detta myller av snapshots ur minoiskt liv finns denna enda bild som föreställer vapentjänst. Inte en väggmålning, inte en vas, inte en skärva förhärligar hjälten på slagfältet, inte en sten har rests till minnet av en vunnen seger.
Bland allt det främmande på Kreta är det för oss obegripligaste kanske just detta: en månghundraårig stormakt som av befintliga tecken att döma ringaktade kriget, både som medel och som sysselsättning. Vi känner inget motstycke. Och kanske har man här en trådända, om man skall försöka ta sig in i denna föreställningsvärld; kanske finns i dess oöverskådliga rikedom ändå ett genomgående drag: det omedelbara, förtroliga förhållandet till livet och döden. Det kan sammanhänga med att kreterna inte uppfattade dem som antagonister utan som en och samma kraft. Allmodern, fruktbarhetsgudinnan med violinformer och bara bröst, var också dödens goda drottning med underjordens ormar i händerna och sin dotter, det återväckta livet, vid sin sida. Det fanns ingen motsättning och därför heller ingen skräck i livet, ingen ångest i döden.