Om Nathan Söderblom sida 3
Han såg och underströk skillnaden mellan individualism och personlighetsutveckling, mellan ” rätt och slätt utrymme och fri växt åt alla inneboende krafter” och å andra sidan förvärvet av ”ett väsentligt, mänskligt innehåll”. Det finns ingenting av självförhärligande hos det senare. Han fann för mycket av det förra hos Goethe. Och skillnaden var för honom så skarp, så avgörande, att den kom honom att tala om ”Goethes armod”, ett anmärkningsvärt ord. Han hade ändå sin glädje i Goethes dikt. Den ägde uttryckets storhet. ”Låt oss ha Goethe sådan han är”, sade han. ”Men till religionens skattsökare hör han ej. Det visste han själv.”
Dit hör med desto större rätt Tolstoj. Vad var det då som kom Nathan Söderblom att – med all beundran för hans episka snille och all respekt för allvaret i hans andliga kris – stå mera främmande för den religiöse grubblaren på Jasnaja Poljana än för den fulländade levnadskonstnären i Weimar? Just det sista draget. Goethe var inte bara en uttryckets mästare, han var också en levandets mästare. Det fanns hos honom en inre överensstämmelse mellan dikt och liv, som gav honom en storhet också av det tredje slaget. Där brast Tolstoj, menade Söderblom, som med eftertryck framhöll ”den skriande motsägelsen mellan hans asketiska barbari och hans liv” – föredraget hölls ju innan Tolstoj själv drog de tragiska konsekvenserna av motsägelsen.
Mest tillspetsad kommer synpunkten fram, när Söderblom vid varandras sida ställer Tolstoj och Wilde. ”Tolstoj”, säger han, ”ser tillbaka på det lyckligaste, verksammaste, mest ärade liv i Europa – och ångrar och smädar det, Wilde” – det är den Wilde som skrev De profundis – ”ser tillbaka på lättingens fladdrande njutningsliv och ångrar det ej, hur mycket han än blyges över sin förnedring.” Det är när han utför jämförelsen mellan ”titanen och snobben”, som han kallar dem, som Söderblom drar sin ganska uppseendeväckande slutsats: ”Jag kan icke undgå att finna, att den irländske tukthusfången sett djupare på saken.”
« Index