Om Nathan Söderblom sida 4
Här står vi alltså med två fall av omvändelse; den ena griper så våldsam och djup, att den kräver bokstavslydnad och ingenting mindre, den andra nöjer sig till slut med en önskan ”att grunda en orden för dem som inte kunna tro”, för ”de tvivlandes brödraskap” med gudstjänst vid ett altare ”där inga ljus brunno, och en präst i vars hjärta friden icke hade någon bostad, med oinvigt bröd och en kalk utan vin”. En kyrkans och andans man väger de båda omvändelserna mot varandra och ger den senare företrädet, inte med ett bibelspråk på läpparna om en syndare, som ångrar och bättrar, utan tvärtom under uttryckligt framhävande av att vederbörande inte ångrat sig alls. Sannerligen, situationen borde vara paradoxal nog för Oscar Wilde. Söderblom anför på ett annat ställe några ord av denne, som kan belysa hans värdering. ”Kanske all den livets skönhet”, skrev Wilde i sitt fängelse, ”som ännu återstår för mig, inneslutes i något ögonblick av underkastelse och förödmjukelse. Det enda jag kan göra är att fortsätta i min egen utvecklings banor och genom att mottaga allt, som händer mig, göra mig det värdig.” Det fanns hos Wilde ett ja till livet, när det prövade honom som hårdast, hos Tolstoj ett nej till livet, när det skänkte honom som mest. Där gick skiljelinjen för Nathan Söderbloms skönhetsdyrkande, livsbejakande och livstacksamma ande. Och därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten, vid minnet av välsignelsen, läst i Allerums lilla tempel för öppna dörrar och med öppna armar, med ärkebiskopen vandrande genom menigheten ut till alla dem som inte fått plats i kyrkan, ut i den susande sommarpsalmen. Åtbörd och innebörd var ett; gesten gav adekvat utlopp åt en sida av hans storhet. Därför hör kanske det minnet med till definitionen av hans geni. Kanske är den bilden på sin plats bredvid många andra, när vi idag hyllar den uttryckets, handlingens och levandets mästare, som var Nathan Söderblom.
« Index