Glädjens blomster och jordens mull
månglade man på torgen.
Mödan mättes med skäppan full,
grödan med fingerborgen.
Livets mål var att ta sin tid.
Den gav inget att dröja vid.
Bäst jag gladdes för glädjens skull
sörjde jag väl för sorgen.

Krav och budskap jag en gång känt
tänder mig aldrig mera
– lyssnar stängdigt men inåtvänt,
vänder mig aldrig mera.
Kanske såg jag hur starkt och rent
livet är, men jag såg för sent,
när jag visste att allt som hänt
händer mig aldrig mera.
tillbaka till diktförteckning

« Index