Den förste människosonen
Domkyrkan slog; en klubba föll i bordet.
Förhandlingen var slut, och rätten skiljdes
– rätten där min rätt var en snaggad vildes
mot lockperukerna som förde ordet.
Gudomligt kosmos, högst kosmetiskt vordet,
satt ting, och mållös fick jag lyssna till dess
utslag, att detta första blod som spilldes
var kaos, ty mot jord och himmel svor det.
Jag nekar inte till vad jag begått
mot lagens majestät i domarsätet.
Men jag förnekar att det var ett brott!
Jag känner alltför väl det majestätet.
Att ta ett liv där inget enda spars!
Var finns den makt som ställer mig till svars?
Var finns den makt som ställer mig till svars?
Allts skapare och fader, är det sagt.
Då är vad han har bragt till världen, bragt
om livet, och vi är en ondsint fars
avkomma, närd med modersmjölk som skars.
Finns något som han inte förelagt
– makt utan ansvar, ansvar utan makt?
Den frågan är mitt öde och envars.
Var det mitt eget liv som någon väckte
min bön förutan, då är också detta
mitt dåd min rätt, hur därmed än förfars.
Anklagaren är jag, först ställd för rätta,
först fälld, den förste sonen av vårt släkte.
Mordängeln sotd vid vaggan dit jag bars.
Mordängeln stod vid vaggan dit jag bars.
Ur livets källa springer mordförsöken.
Evigt längs jorden sveper offerröken,
sam av ett första dödsskri genomskars.
Detta är ödet som oss vederfars.
En människa ropar, utstött i sin öken.
Korsfäst på sina vingar kretsar höken,
sin rövlusts byte och sitt självförsvars.
Rödstjärten jagar fjärilar bland gräsen,
en lek vars skönhet lämnar fjäriln kall.
Vem av de båda trotsar skaparordet?
Vem skiljer vad den vill från vad den skall?
Vad jag begår fanns nedlagt i mitt väsen.
Om jag är dand så, på vem beror det?
Om jag är danad så, på vem beror det?
Välj myt. En gud, godsägaren vars skötsel
av herresätet är en måttlös ödsel
med bortspillt stoft och liv han anförtror det.
Eller ett urslem; utan upphov gror det,
ett obefläckat Intet är dess gödsel,
ett under, universums jungfrufödsel,
ty det fanns ingen säd som frambesvor det.
Domkyrkan slår. Fromt blottar alla hjässan
i offerrökelsen från altarbordet,
som lika delar tu din lott och min.
Ihärdigt som en sorgmarsch ekar mässan,
dödsmässan där vi samfällt stämmer in.
Brännmärkt i pannan bär jag lösenordet.
Brännmärkt i pannan bär jag lösenordet
att mördaren går fri. Tillvarons yrkan
är en: den svagare har orätt, styrkan
får rätt, har rätt, ty blott på den beror det.
Vårt liv hör hemma här, och här bebor det
naturens tempel, den stridslystna kyrkan.
Sker detta mot hans vilja, varför dyrkan?
Då var han bud ett fjun; med blåsten for det.
Sker detta med hans vilja, varför dyrkan?
Då skiftar livet hugg på hans begäran.
Då är hans hand, trots allt som förebars,
mer hård än min. Då är den rena läran
att den som räddar skinnet tillhör äran.
Det liv som sprider död är det som spars.
Det liv som sprider död är det som spars.
Om livet skulle anförtros de svaga
blev stapplande dess lopp, blev kort dess saga,
snöpt lemmen, som med egen hand beskars.
Naturens anblick är ett tvillingpars:
liv göds med as av liv den tar av daga,
en smaklig måltid som vi får fördraga.
Vi sväljer, men vi blundar, gubevars.
Otröttligt rabblar mot naturens ordning
skenheligheten sin missgärningsbalk.
Men släktets liv är varje exemplars,
liv strider, handens hud får sin förhårdning,
av egna vapen får man skavfri valk.
Älska min nästa som mig själv? Javars.
Älska min nästa som mig själv? Javars.
Den kärleken har svalnat och försvunnit
vid närmare bekantskap. Vad har jag funnit
är tron, för vilken jag kan stå till svars:
kraft lägrar skönhet, Venus famnar Mars,
inte för sitt begär, som snabbt förbrunnit,
men för det uppsving släktet därmed vunnit.
Om jag också alla mina levnadsdars
elände och förtvivlan skall bero
på detta är det vad jag måste tro,
och dåre är den man som inte tror det.
Att lamm med lejon leker är en fabel
men varg med varg – vi föds till Kain och Abel:
familjens kännedrag är brodermordet.
Familjens kännedrag är brodermordet,
och vi är alla bröder. Tand för tand,
öga för öga gäller; land mot land
brännmärkt i pannan bär vi lösenordet
att mördaren går fri, rödflammigt glor det
liksom en blick som varslar våld och brand.
Som Tyr har vi en vanför högerhand,
den vänstra vapenför, På den beror det.
Den mördade har skulden. Nederlaget
skall strängt bestraffas, medan segerherren
är en av naturen korad överman.
Blod ropar högt mot skyn, och sen läks ärren,
och hopen följer trofast den som vann.
Det offret krävs av arten, krävs för jaget.
Det offret krävs av arten, krävs för jaget,
ty utan eget jag är släktet bara
en babianflock, nöjd att äta, para,
atstra och dö, och har förlorat slaget.
Att bryta lag och laget, undantaget
skapt en för en och redo att försvara
sin enighet mot allt, det är att vara
en människa intill sista andedraget.
Vi är ett steg på vägen, inte målet.
Vi är en signing, inte högsta kammen.
Bortom vår synrand får vi göra halt.
Evigt runt jorden ryker offerbålet
som fordrar allt av oss och ger oss allt.
Den förste människosonen frälste stammen.
Den förste människosonen frälste stammen.
Att främja styrkan är att vara god.
Bygg vallar mot dess krav! De är en flod
som ständigt svämmar, ständigt spränger dammen.
Vårt paradis med lejonen och lammen
var livsfientligt, ty liv kräver blod.
Kalla det hårdhet, högmod, övermod:
där livskraften sväller, sväller också kammen.
Så var dig själv, det enda du kan vara.
så känn dig själv, det enda du kan känna.
Glöm alla, och du själv blir aldrig glömd.
Mitt dåd skall tingens ordning själv försvara,
och brottslingens bekännelse är denna:
i mig är mänsklighetens grundval gömd.
I mig är mänsklighetens grundval gömd
och mitt är märket, inbränt i vår panna:
självhävdelsen allen kan besanna
tillvarons snyftning, insedd, anad, drömd.
Ond blir vår drivskraft först när den är tömd,
återvändsgränden där vi måste stanna.
Ej makt men vanmakt borde vi förbanna.
Den bränner tempel för att bli berömd.
Offrar du fredlig strävan, druvan, havren?
Livgivande ta liv är himlens lön.
Den vill ha duvan, krävan och kadavren,
gällt jämmerbräkande av offerlammen
och blod på händerna som knäpps till bön.
Han som rannsakar mig har själv sagt amen.
Han som rannsakar mig har själv sagt amen
och därmed fastställt rättens domslut.
Jag offrade och offras utan prut,
är blott en trappavsatts för att få fram en
ny människa, som i sin tur hjälper stammen
ett pinnhål upp i stegen utan slut,
en trumf på hand som när den spelas ut
likaså stryker med i stora slammen.
Domkyrkan slog; mot dova molnen dinglar
dess klockor sin mångstämda klase klang.
Hur provas här den dom processen singlar
om vem som tvingades och vem som tvang?
Domkyrkan slog; en klubba föll för slaget.
Den överlevande har övertaget.
Den överlevande har övertaget.
Om brodermordet är vår egenart
och jag är människa, är det uppenbart
att domen gäller inte bara jaget.
Vi har ett hopp som aldrig blir bedraget:
vår sista strävan leder ingen vart
och slutet, hur det kommer, kommer snart,
ty segerns nästa steg är nederlaget.
Min fot förenas vägen jag bereder.
Min själ är såld, liksom mitt liv är sålt
utan förbarmande, och jag bär stolt
den undergång, dithän mitt framsteg leder,
glömsk av allt annat, som jag själv blir glömd.
Förhandlingen är slut, den dömde dömd.
Förhandlingen är slut, den dömde dömd.
För åkermannen är det dags för skörd,
ty mina gärningar bar vittnesbörd.
Så är den kalk jag fick i botten tömd.
Som rättvis blir till sist den lag berömd
som ingen undgår. Svarslös när förhörd,
min sak förlorad och av ingen förd,
vet jag hur domen själv skall bli berömd:
att utan smärta, utan ens förvåning
se döden stå på vakt vid skaparordet,
livnärd av oss, hans trogna tjänsterhjon.
Självhävdelsen som blir vår självutplåning
är vägen, livet sanningenoch tron.
Domkyrkan slog; en klubba föll i bordet.
Domkyrkan slog; en klubba föll i bordet.
Var finns det makt, som ställer mig till svars?
Mordängeln stod vid vaggan dit jag bars.
Om jag blev danad så, på vem beror det?
Brännmärkt i pannan bär jag lösenordet.
Det liv som sprider död är det som spars.
Älsa min nästa som mig själv? Javars.
Familjens kännedrag är brodermordet.
Det offret krävs av arten, krävs för jaget.
Den förste människosonen frälste stammen.
I mig är mänskligheten grundval gömd.
Han som rannsakar mig har själv sagt amen.
Den överlevande har övertaget.
Förhandlingen är slut, den dömde dömd.
tillbaka till diktförteckning