Lång är bekantskapen vi åberopa,
försiktigt mötas vi, två goda vänner,
med varsam hand och ömhet som förstår
och slungas mot varandra i ett nu
så tätt tillhopa
att ej huden känner
var gränsen går
emellan jag och du.

Och som om vore det alltjämt vårt första,
vårt enda möte, efterträtt och saknat,
vi somna in, fast våra hjärtan törsta,
och väckas upp när dagen faller på
av glädjen bara
att vi båda vaknat
i många tusen klara
morgnar så.
*

 

Fallen från skyarna en höstdagjämning
kom över oss så blid, så ottegod
att hela eftersommarns sinnesstämning
klang av förnyelse och övermod.

Ej död och uppbrott: fortbestånd och älskog
låg i den luft som sista gladan klöv,
i doften av den våta kantarellskog
där nytt liv blandat färg med gula löv.

Att bladen offras är försvarsåtgärder,
när trädet gör sig redo att bestå,
och målet för hösthimlens fågelfärder
är återkomstens vårkväll i det blå.

Visst drar de från oss nu, och rymden tåras
som en lång avskedsblick vid deras skri.
Vi följer dem med blicken som i våras,
då vi var unga och de flög förbi.
*

 

Åldras tillsammans:
två infrusna öar
dit själva isen
är förbindelse.

Jag vill ha försteg! Om du ännu kräver
din rätt, så ta den med dig. Allt är ditt.
Men mitt är varje andetag som häver
ditt bröst. Vid sista sucken är vi kvitt.

Vad jag har kvar att ge dig? Vilken fråga!
Mitt hjärta – inte sten, men antracit,
ett svart fossil som brinner utan låga
med oansenlig aska som merit

Vad kärlek är? En katekes kan svara:
gemensamt bära livets lust och plikt.
Som om två vågars skålar kunde para
motvägda bördor till en samfälld vikt!

Som om i detta liv fanns jämviktslägen
för fiendskap och vänskap, falskt och sant!
Jag har min fiende hos mig på vägen,
tätt sammanslingrad med min bundsförvant.

Vi har varann. Vi är varandra nära
och gör varann förnär i samma nu.
Jag tar allt ditt. Vad kan du mer begära?
Jag ger dig lov att ge, min levnads du.

Finns det en våg, inte är den gemensam.
Finns det en rätt, så skipar lien den.
Jag vill ha försteg! Inte lämnas ensam
med detta jag, som hör till fienden.
*

 

Vad skall jag med dessa två ögon? Blunda, blunda.
Näthinnan brinner av bilder som stryker förbi.
Stegvis blir längre var natt som jag har att runda.
Blunda, blunda –
spänd vid min tröskvandring slipper jag aldrig fri.
Motvilligt lär jag mig stava två stavelser: utan.
Ordet är vasst, det skär genom märg och ben.
Förväntningar står vid mitt fönster med näsan mot
rutan,
utan, utan,
tomheten fyller min hand och är tyngre än sten.
Vad skall jag med dessa två händer? Hålla, hålla
vad helst jag kan hitta att älska och äga än.
Jag vet inte längre vad nästa sekund kan vålla,
hålla, hålla
tvångströjan hårt i min famn och omfamnas av den.
Älska och äga? Vad annat håller mig bunden?
Black om benet av det som jag fick i knät.
Fjättrad för livet av det som jag äger för stunden.
Bunden, bunden,
fast i ett åtsnärjt fångstnät, mitt ådernät.
Ett nervspel, ett knyte av körtlar, ett nystan av
tarmar –
så hämta mig bort från detta som bar mitt namn
och låt mig hamna förlorad i dina armar,
du som förbarmar
dig än över den som förgås som ett skepp mot din
famn.

 

tillbaka till diktförteckning

« Index